Jag ska direkt säga att jag var mäkta irriterad förra gången Solfjäderstaden var i ettan med herrarna. Ni minns hösten 2017, bra start som nykomling, bra tryck i hallen, tv-sändningar och snack på stan om den roliga innebandyn som kommit tillbaka till Motala. Då skulle klubben tryckt på knappen och tagit ett steg till. Då var det läge att hämta in fler spelare utifrån. Men det hände inget, det kom skador och truppen höll inte. Solfjädern föll igenom, vilket både laget och klubben ska ha kritik för.

Men inget är bortkastat om man lär någonting. Nu känns det som att Solfjäderstaden har tagit intryck av vad som gick fel. Det finns en bredare trupp från start och laget har chans att hålla vecka efter vecka. Det räcker inte med energiurblåsning enstaka gånger, när det snart är en lika tuff match igen.

Solfjäderstaden bygger vidare och jag uppfattar tränaren Emil Stille som en innebandynörd som kan göra skillnad taktiskt, samtidigt som han har skön ledarstil, vilket bäddar för trivseln som lyser om laget. 

Samtidigt finns spetsen där i Jacob Larsson som är kvar och Oscar Bierfeldt, Adam Hjalmarsson och Gustav Strandberg som kommit in. De tongivande på papperet är framför allt yngre än ledargestalterna Mattias Hjalmarsson och Fredrik Ählström förra gången.

Solfjädern måste ha en ödmjukhet som nykomling och mer än mittenplacering ska vi inte hoppas på. Men chanserna är goda att hänga kvar. Det är roligaste är att det blir bra innebandy igen i Motala sporthall. Det längtar man till.