Om vi tar fotbollen först så började magin på sommaren, sent i augusti på min barndoms arena Vifolkavallen. Det var där Mjölby AI fick till sitt superevent kring division 2-derbyt mot storebror Motala AIF. MAI hade redan besegrat Maif en gång mitt i semestern, ni minns när Nils Lindsten avgjorde och Johan Orrenius skrev så fint, och roligt, om sin upplevelse på IP.
För mig var gåshuden MAI:s seger dryga månaden senare. Jag besökte supporterpuben, bland gamla bekanta, vid Burensköldsbron före match och det var de som sedan formade den "gula väggen" som inramade planen. Det var fullsatt, man fick inte ta in mer än 600, och Mjölby AI fick med hela föreningen till en höjdare. Det var coolt att få vara expertkommentator en sån dag, när Jonna Andersson hyllades för OS-silver och när ortens lag sedan fick till en ny skräll.
Jag tycker alltid att det är stort när småstäder levererar och visar att det inte är förbehållet större städer att skapa drag. Alla kan om man vill.
Jag skrev att det var genant för Maif att förlora mot ett kämparlag på det viset och jag skrev också att Motalaklubben borde dra lärdom av MAI:s läktarstöd.
Precis det var vad som hände. Motala AIF tog till sig och Mjölbyfesten var något av ett startskott för en magisk svartvit höst. Någon match vanns vid skrivbordet, men annars radades segrarna upp i serie och cup. Med 18 raka gick Maif rent till en dubbel där tvåan först vanns efter avgörande seger mot IFK Eskilstuna och där Östgötacupen vanns efter ett par straffdraman tidigt, men där Maif var som bäst i de svåraste avslutande matcherna mot Sleipner och Eneby, båda i Norrköping.
Jublet i minusgrader mot Eskilstuna, när Alexandar Mutic gjorde det avgörande 2-0-målet, var årets ögonblick för mig i den lokala idrotten. Det var ett urvrål som värmde i kylan och som varslar om att även Motalas fotbollspublik kan. Det var 500 aktiva åskådare och där fanns en växande klack med trummor, som såg sitt embryo i och med fallet på Vifolkavallen.
Maifs succéhöst grundlades främst av ledare, ny framgång för Martin Axén efter det bra han gjorde i Boren, och ett samspelt lag, tekniskt skickligt och förskonat från skador. Men att Maif hade en del stolpe in tror jag publiken hade del i. Det gav styrka när en lång säsong tog emot i takt med vintern. Många i Maif hade del i att det slutade med guldhattar.
Ett par månader tidigare hade dock Motalas fotboll redan klätts i guld. Borens damer kastade hattarna i skyn efter att ha vunnit den sista matchen mot grannen Mjölby FC. När jag tänker på säsongen tänker jag på orättvisan i att tjejerna fick spela enkelserie, men Boren tacklade det proffsigt och skickligt genom att gå genom den korta tvåan obesegrat. Även B-laget avancerade ett snäpp.
För mig var det otroligt efterlängtat att efter några beiga "utvecklingsår" på Borens IP få se ett Borenlag spela på resultat och taktiskt, och kämpa för varje boll i tuffa 1-0-bataljer. Boren gjorde allt för att vinna och det var ett par kliv framåt. Med det skaffade Boren sig ett större intresse, från både publik och media.
Jag längtar till ett häftigt 2022 nu, för båda ortens division 1-lag.
Längre ned i serierna minns jag från 2021 en mer rafflande division 4 än på länge. Heta tv-derbyn mellan framför allt rivalerna LSW och Zeros, men även med IFK Motala med på ett hörn. Ungdomar som Alfred Högberg, Abdullahi Abdiqaadir Ahmed och Harald Westin presenterade sig, och jag gillar när de lägre lagen också brinner och tar för sig på det här sättet.
I den stora fotbollsvärlden var det osannolika att Zlatan Ibrahimovic återvände till landslaget, och årets mest spännande match var OS-finalen mellan Sverige och Kanada. Stina Blackstenius, drottningen i Vadstenaundret, kunde blivit hjälte, men blev det inte och har den kakan kvar till framtiden.
Själv skäms jag inte för att kalla mig hjälte för det jag i min värld gjorde första helgen i september. Äntligen genomförde jag Vätternrundan, 31,5 mil i flanörtempo. Målgång på dryga dygnet, 24.09. Det var överraskande hur många ni var som följde och stöttade mig. Otrolig lycka vid målgång och kul att ha fått uppleva Motalas idrottsnav inifrån. Kul att cykelfesten blev av igen.
Positivt i pandemin var bandyns publiksiffra på annandag jul, när 1770 såg IFK Motala-Vetlanda. Jag ser det som ett avstamp mot ett roligare och ännu bättre 2022. Vi har mycket att se fram emot.