Det var tårar i Arsenal, efter att Wolfsburg vunnit med 3-2 i förlängning och nått final i Champions league med totalt 5-4, och det var frustration efter att det tyska laget kunnat avgöra i slutet.
Inget Arsenal vill minnas. Inget Stina Blackstenius vill minnas heller, även om Vadstenatjejen spelade en tidig huvudroll i dramat.
Men min behållning är ändå, trots att Blackstenius missar CL-final nu i vår, att vilket drag det är kring den internationella damfotbollen i Europa nu. Jag följer normalt inte detta, men såg den här matchen och det är bara hatten av för spänningen och skickligheten. 60 000 åskådare i London och konstant sång och sorl och det kändes som att det var sporten fotboll som var vinnaren. Arsenals fall blev att de inte riktigt orkade ända in i kaklet i 120 minuter. Med en trupp sargad av skador.
Men detta får mig att längta till Sveriges matcher i VM i Nya Zeeland/Australien i sommar.
Stina Blackstenius minns vi från OS i Tokyo för två år sedan när hon nätade i finalen och sånär kunde fått lyfta bucklan, men Kanada vann i straffläggningen.
Nu var det lite likadant. Vadstenatjejen stal showen genom att göra 1-0 och gjorde även 2-1 i andra halvlek, men efter VAR-granskning blev målet bortdömt för offside. Sedan blev "Blacka" utbytt och fick från bänken se Arsenal, med gamla LFC-bekantingarna Hurtig och Maanum, kämpa frenetiskt. Men det blev förlust.
Ändå är det oerhörda framsteg för damfotbollen som är mina ord efter Wolfsburgs seger. Tack för showen.