Det är alltid vackert att lyssna på eldsjälars berättelser, det kan vara det finaste som idrotten har. Det är som att de pratar om sin allra käraste vän, sin egen familj.
Det är den betydelsen en idrottsförening ofta har, inte minst på en liten ort.
Jag tog mig i veckan tid att stanna en stund i VHF:s klubblokal, källarutrymmet på andra sidan vägen från Vadstena sporthall. Jag träffade Roger Skoogh, Anna Axman och Hanna Jonsson och bad dem säga några ord om vad VHF, 50-åringen, betytt. Det blev precis så, det var som att de berättade om sin bror eller syster eller en riktigt nära vän.
Det är lätt att både le och bli nostalgisk när man får äran att se tillbaka på den lokala idrottshistorien. Hur klubblokalerna förr beskrivs ha varit rena fritidsgårdar, dygnet runt-öppna för både ung och gammal att träffas i.
Många vittnar om öppna dörrar och att ingen då drog hem direkt efter träning utan det var samkväm i timtals efteråt. Och om det inte var träning eller match så samlades man ändå i klubblokalen och grillade korv eller spelade spel.
I dag finns inte det där längre på samma sätt. Alla drar vidare till något annat man ska hinna med i det höga tempo de flesta lever i. Utbudet har slagit ut klubblokalerna.
Jag tänker att kanske är det en trend ändå. Inte med internet, men med det höga tempot. Kanske återgår livet framöver i en lugnare ton, till riktiga möten och långsammare samspråk med vänner.
Det tror jag många skulle må bra av, inte minst idrottsföreningar som i gemenskapen och i att vara en familj har en av sina största dragningskrafter.