Vadstena kanske fortfarande är mest kultur, men orten levererar när mästare ska hyllas. Stum av beundran blir man över hur Stina Blackstenius välkomnas hem med sitt OS-silver. Än en gång hyllas hon på hemorten och blir så lokal som man nästan glömt bort att hon är efter några år i lite motgång. Men Vadstena älskar sin hjälte och det är både gulligt och vackert att följa från sidan.
Det här är Vadstena bra på, att det inte bara är fotbollsfolket som hyllar henne utan människor från alla idrotter och från alla delar av samhället applåderar. Jag minns att pingisspelaren Magnus Andrée kom hem med samma inramning från sitt guld i Atlanta-OS 1996.
Motala kan också i och för sig, senast det var kollektiv lycka på torget var kring Piraternas speedwaymästare. Snart tio år sedan visserligen. Men även Maja Nilssons överraskande finalplats nu i Tokyo-OS tycker jag har samlat staden. Där kan det bli stora fester i framtiden med Maja ännu högre.
När det lokala blir världsidrott och når den absoluta toppen tycker jag att idrotten är som störst, när man har fått följa ursprunget till framgången på nära håll.
Sedan måste jag säga att OS-finalen Sverige-Kanada är det mest nervkittlande fotbollsdrama jag sett sedan Sverige-Rumänien i VM-kvartsfinalen 1994. Bara sport kan skapa den spänningen.
Det bästa för Stina Blackstenius i förlustens stund, med lite distans, är att kakan finns kvar. Drömmen finns kvar, hungern efter det stora guldet.