Det finns många sätt att se att damfotbollen tar stora steg framåt. Inga lag kan längre räknas bort. Jämnare matcher. Ökad taktisk medvetenhet. Färre mål (jo, det är faktiskt en fråga om kvalitetsförbättring). Färre dumskallar som tycker att inte tjejer ska spela fotboll.
Men också:
Det mesas inte lika mycket längre.
Det är bra.
Elitidrottare är elitidrottare oavsett kön. En dålig match är en dålig match oavsett om det är Nilla Fischer eller Victor Nilsson Lindelöf som har gjort den. Det hade varit ovärdigt, orimligt och orättvist om det varit på något annat sätt. Inte minst för att alla de seriösa tjejer, som lägger ned minst lika mycket själ och hjärta (ofta ännu mer med tanke på de ekonomiska villkoren) som sina manliga kollegor, är värda det.
Men av någon anledning har jag noterat att det inte minst i fotbollssammanhang ofta varit lättare att säga att Mr X varit usel än att Mrs Y varit det. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Sanningen kan vara lite otäck ibland, men så länge kritiken är konstruktiv ska den finnas där. Och om det inte skrivs när det är dåligt – hur ska då någon tro på när det skrivs att det är bra?
Nu upplever jag att där finns en större tydlighet och mindre av förmildrande omställningar. Den svenska insatsen mot Italien senast var för dålig. Några var sämre än andra. Och på sitt sätt kan till och med ställas ännu högre krav på Pia Sundhages gäng än på Janne Anderssons, för chansen att lyckas i ett mästerskap är fortfarande större.
På tal om det: jag tycker fortfarande att Sundhage gjorde rätt som gamblade och lät vissa spelare vila i gruppavslutningen. Men med facit i hand blev det fel. Nu väntar Nederländerna i kvarten – och vinnaren av Frankrike och England i semi.
Och plötsligt känns den där vägen till final betydligt längre.