Två trepoängare på två dagar kan vi räkna in för Motalas hopp på innebandyscenen.
6–3 mot KFUM Norrköping och 8–5 mot IBK Succé var två segrar som kom till på nästan exakt samma sätt. Trögt spel av Fjädern i två dryga perioder, sen tog tålamodet slut på tränaren Emil Stille som gick ned på folk och så vips blev det en ketchupeffekt framåt.
Två vändningar och så var tre plus tre poäng hemma. Solfjädern skärpte sig, visst, men en förklaring var också kroknande motståndare.
Efter att inte ha följt Solfjäderstaden så mycket den här säsongen, utan mer följt Libk i SSL och Ledberg och FBC i ettan, så blir det en liten omställning att komma ned till tvåan igen och kolla på innebandy.
Det man slås av kring Solfjäderstaden är ju publikintresset, 350 på söndagen och 300 på måndagen, som är bra på den här nivån. Allt känns bra och proffsigt runt omkring med bra arena, bra musik, bra arrangemang och så alltid det senaste när det handlar om jobbet utanför banan. Som den stora digitala skärmen på kortsidan. Den kommer bli ännu mer användbar i framtiden tror jag.
Men sen är det detta med att den stora breddföreningen måste komma upp i nivå på planen också, och bli mer elit i sitt A-lagstänkande.
Då håller det inte att spela i den här tvåan där det ofta handlar om spelare som hellre gör nåt annat än att spela innebandy. Pär Arlbrandt i Succé är mest känd för att ha spelat ishockey, Rimforsas ess kanske mer är kända för att de tackat nej till olika anbud och så finns det studenter i ett lag (Liu) och föredettingar (Legends) i ett annat.
Division 2 är liksom inte en serie att vara i för Solfjäderstaden.
Men jag har väl gnällt nog om det tidigare, nu får vi försöka vara i nuet och se framåt och faktiskt verkligen hoppas på att det blir en direkt avgörande match för Fjädern borta mot Rimforsa i sista omgången. Snacka om lapp på luckan det kan bli där.
Jag tror faktiskt att Fjädern kan greja det om bara läget i tabellen är rimligt inför epilogen. För då finns Didrik Karlsson där med sina zorrofinter från förr, Joacim Risberg där med sitt skytte, Simon Hedberg och Jacob Larsson där med sin nya energi, Joel Hermansson där med sin vilja, nye Kim Karlsson där med sin rutin, och Emil Stille där med sin förmåga att ändra från bänken.
Bara Rimforsa tappar nån poäng så tror jag på Fjädern och då blir det ettan igen, den nivån där Motalaföreningen som lägst ska vara på i innebandy-Sverige.
Att det inte blivit storsegrar nu ett par dagar är alltså inget att sucka över. Vändningarna som gjorts är gott nog och kan vara tillräckligt i slutändan.
Jag ser att matchvinnarna finns där hos Solfjäderstaden anno 2019.