Jag skrev själv i en låt en gång för länge sedan att "chefen i ditt liv, det är du" och jag tycker fortfarande att det är en devis att leva efter. Man ska ha befälet i sitt eget liv. Det mest demokratiska som finns i vår värld är tiden. Alla har vi 24 timmar om dygnet till vårt förfogande, att göra det bästa av för oss själva och vår omgivning och vårt samhälle.
Tid har vi lika mycket, allihopa.
Men, om man nu gör sig till chef i sitt eget liv kanske man inte alltid kan eller bör sätta sig själv i första rummet. Det är andra i livspusslet som det måste tas hänsyn till och omständigheter infinner sig som ingen makt i världen kan rå över. Generationen över kanske försvinner, med all energi det slukar, och generationen under kanske en period behöver mer hjälp än brukligt. Sedan kanske samhället en period kräver eller förhindrar en att gå spikrakt framåt.
Jag tvingades ta en paus i min träning. Jag har många förklaringar om ni vill höra dem. Dels det jag lindade in ovan, men också inspirationen. Livsviktig om ni frågar mig. När lopp man siktar mot förlorar sin lyskraft genom att publiken och folkvimlet försvinner, då är det svårare att motivera sig.
Jag tränade i snitt varannan dag maj till oktober i fjol. Sedan kom det någon andra våg och jag fick ett stopp, någonstans efter Boren runt på cykel när kylan kom. November till februari var fyra månader jag tränade någon gång varannan vecka.
Jag har fått mina bortförklaringar och skäl till att inte träna underkända, tro mig. Av både nära och flyktigt bekanta. Det har sagts mig att träningen tar man sig bara tid till, man bestämmer helt själv. Mm, men för mig blev det inte en spikrak väg, när viljan vek sig.
I ett sådant läge tror jag det gäller att inte vara för hård mot sig själv, utan det är aldrig för sent att göra om. Det går att hitta den där varannan dag-vanan igen, bara man tar det långsamt. Med ordet ofta i fokus.
Jag kanske skjuter upp Vätternrundan också, vill lika lite som Vasaloppet göra det kraftprovet i ödslig miljö. Min klassiker ska jag göra så fort den kan göras i festlig inramning. Men nu tränar jag ändå för att cykla 31,5 mil där i juni.
Motivationen för träningen tror jag kommer med återstarten av samhället. Jag trodde aldrig att min klassikersatsning skulle gå spikrak. Träning är som livet, upp och ned. Hur mycket boss man än sätter sig själv som i sitt liv.