Det är en följetong kring IFK Motala den här säsongen. Efter nästan varje match i elitserien är man kluven och får fundera. Ska det här ses som positivt eller negativt?
Tidigare har splittringen i tanken handlat om bra spel mot bra lag och så kallade hedersamma förluster.
Är det bra eller dåligt att vara bra utan att vinna?
Nu är jag lika kluven igen.
4–4 borta mot bottenkonkurrenten Kalix, är det en tappad eller en vunnen poäng?
Ja, både och.
Som utgångspunkt är resultatet godkänt. Kalix är en svår bortamatch och IFK låg dessutom under i paus.
Men ändå, ibland och i längden behöver man ha lite marginaler med sig. Nu hade IFK 4–3 och Kalix kvitterade på ett frislag i slutet. IFK hade också en hörna som var nära att gå dit på stopptid.
Man behöver ha marginalerna med sig för att lyckas i den jämna och hårda elitidrotten. Minns kvalet i fjol när IFK tappade 5–1 till 5–5 borta mot Gripen, men där IFK ändå på många övertidsminuter kunde göra 6–5. Då gick det vägen till slut.
Nu är det så jämnt hela tiden att jag är övertygad om att den här bottenstriden i elitserien blir en rysare in i kaklet.
Tellus kvitterade till 2–2 i slutet mot Tillberga den här onsdagen, vilket betyder att IFK med målskillnad till hjälp fortsatt är över nedflyttningsstrecket, på kvalplats. Före Tillberga som kan vara räddningsplankan.
IFK har spelmässigt gjort det okej som nykomling efter tio omgångar, men dansar ändå på väldigt slak lina i bandyns finrum.
Det som gladde i Kalix var bland annat spelet, igen, och drömmålet till 2–2 där Viktor Spångberg, Eric Lisell och Philip Florén lirade ryskt i sitt passningsspel.
Det som oroar är att IFK då och då släpper in onödiga mål, trots en i stort tät defensiv.
Det finns mycket att diskutera fram och tillbaka kring, men en sak är säker:
Spänningen kommer att leva, säsongen ut.