Jag brukar ibland återknyta till den organiserade idrottens ursprung. Det finns mycket spännande att hämta i den moderna idrottens historia, som startade med föreningar och förbund och regler då vid sekelskiftet mellan 1800-tal och 1900-tal, då olympiska spelen föddes. Då startade den idrottsvärld som vi fascineras av i dag.
Intressant är ju hur löpning började. Simningen har till i dag behållit sina olika simsätt, men löpningen var en gång i tiden likadan. Som ryggsim fanns baklängeslöpning och som fjärilsim fanns jämfotahopp. I dag finns bara frisimmets motsvarighet, framåtlöpningen, kvar. Framför allt handlade det inte om hastighet utan om att springa vackert, estetiskt. När det växte fram "snabblöpare" som skulle springa fortare än andra utan att bry sig om hur stegen togs, då ansågs det som något fult.
Ni vet hur det utvecklats, vet inte om det i dag någonstans finns arrangemang som handlar om att springa vackert. Skulle vara intressant ändå, att förena konst och sport. Kultur var i början också en del av OS.
Nåväl, när jag nu sitter mina mil i cykelsadeln inför Vätternrundan och klassikern så tänker jag lite på det här med fart. Om vi tar den lokala löpningen så tycker jag Maif åstadkom ett trendskifte när Baltzarloppet blev Broloppet. Från elit till bredd, fart till lunk. Många fler lockades med till det nya där alla hastigheter, till och med gång, accepterades.
Jag tror cyklingen skulle behöva något liknande skifte. Jag säger inget om att den nuvarande attityden i motionscykling ska finnas, den som innebär att man ska se ut och ha utrustning för att ungefär vara redo för att köra Tour de France. Sub 8 och sub 9 är bra, kör på i klungorna på rulle och håll 30-35 kilometer i timmen i snitt. Men för mig är det mer tävlingscykling, när man jagar tid och fart på det viset.
Cykling som motion är för mig lika mycket sub 22, pakethållare, standardcykel, kanske helt vanliga vardagskläder, 15 kilometer i timmen som lagom genomsnittsfart och framför allt tillbakalutad hållning på cykeln. Vi kan kalla det cyklingens form av lunk, eller som jag brukar säga: flanörcykling.
Till alla snabba säger jag, kör på, håll inte igen, men jag tror att ett lopp som Vätternrundan skulle tjäna på att få fler avslappnade flanörcyklister in i sporten. Någonstans är det också träning, och det skulle sänka trösklarna för folk att vilja vara med.