Femma i division 2. Det är inte där vi vill ha stans bästa lag i Sveriges nationalsport. Men ska man se det positivt är det på många sätt ett steg i rätt riktning för Motala AIF.
2016 var Maif ett stjärnspäckat gäng som inte hymlade med att återkomsten till ettan skulle bli omgående. Det slutade med fiasko, en nionde plats i tvåan efter att spelarna och ledarna inte alls dragit åt samma håll.
I år har Maif ställt ett yngre lag på banan, många "stjärnor" har inte varit kvar, och det har jobbats mycket på lagspelet. Det var en annan ambition utan lika höga krav och då blev det bättre.
Maif har haft lagets mest allroundkunnige spelare, Simon Karlsson, som lagkapten och han har tagit jobbet med laget före jaget främst. Det är smittat av sig på laget som fått bättre sammanhållning. Det har varit mer lågmält och ödmjukt.
Maif har i år varit väl så bra som topplagen i enstaka matcher, men samtidigt varit ojämnt som ett lag med många tonåringar ofta är.
Nu ser det ut som att ungdomarna stannar för att utvecklas ett par steg till och om Ibrahim Koroma kan hålla sig frisk har laget en bra försvarschef. Dominant på division 2-nivå, bara han inte är så skör och skadebenägen. En bra matchvinnarkeeper finns också säkrad i Ismael Diawara. In behöver Maif ha ytterligare en mittfältare och en forward, två spelare som höjer laget. Då kan laget kriga om seriesegern nästa år.
Måltjuven Johannes Ehn vet också de önskade egenskaperna på nye huvudtränaren: Rättvis, ska ha spelat själv och ska kunna ryta i vid linjen. Se där, bara att ta åt sig hos Maifs rekryteringsgrupp.