Jag tränade i Fålehagen häromdagen, platsen denna gång för min numera hyfsat frekventa walk and talk. Jag och min vän förundrades över de branta backarna, som man alltid gör när man tränar i de spåren. Spontant tog jag då upp ämnet bandy, det är omöjligt att inte tänka på en tränare som Pär Höckert och blyvästar och legendariska bandylag i den terrängen. Det är en skog där många bandysegrar har grundlagts.
Jag tänker på tidigt 80-tal när IFK Motala hade gått upp i högsta serien första gången. Det var inget jätte-namnkunnigt lag som IFK gick upp med, jämfört med de storlag som fanns att möta. Men där fanns två energiknippen på mitten i form av Stefan Lindén och Leif Sandell och det fanns en vilja att träna och nå uppåt, att hela tiden bli bättre.
Detta okända Motalalag kunde trots allt flera gånger spela 2–2 mot ett Boltic som hade halva landslaget med spelare som Ola Johansson, Per Togner och Pinnen Ramström, och slå ett Edsbyn med spelare som Joe Lönngren och Hasse Johansson. Det var laget IFK som kunde rå på de individuella storheterna runt om i Sverige.
Det var likadant med framgångsåren på 90-talet. Då fanns visserligen landslagsspelare i IFK, som Sandell, Hagberg, Diakov och Infalin. Men det var laget IFK som gjorde det, med underskattade spelare som Thomas Pålsson, Mattias Sjöholm och Patrik Spångberg. Sjöholm och Spångberg var trotjänare som aldrig lämnade stan, trots anbud. Den sistnämnde kan vara den bäste bandyspelare som aldrig spelat en A-landskamp. Typ spelare som pressen såg, men aldrig förbundskaptenen.
Jag tänker att mycket är tradition och mycket går igen genom decennier i en förening. Även om personer och lag byts ut och kommer och går. Nu är Mattias Sjöholm ny huvudtränare, ett fynd enligt mig, och Pär Höckert finns där som en nestor och rådgivare på läktaren. Både 80-tal och 90-tal finns med i kulisserna.
Det går att dra paralleller till första gången när IFK gick upp. Fredrik Lönn och Erik Ivarsson är de nya Lindén/Sandell på mitten, bröderna Spångberg, Albin Rohlén och Lucas Hovlund med flera är de nya Westling, Östen och Larsa, och de nya 20-åringarna Florén, Gillgren, Edberg, Uhlin och Kettunen kommer så som Håkan Rohlén, Frank Nordlund och Urban Andersson kom på 80-talet.
Det är klart att IFK kan överraska. Det är på isen det avgörs, inte i experters anteckningsblock. Det visste Lindén/Sandell när de mötte Pinnen och Ola och det ska IFK-killarna veta nu.
Dock kan det inte hymlas med att IFK just nu står utan sin bäste spelare i Jussi Aaltonen, sin bäste skridskoåkare i Eric Ågren, sin bäste passningsläggare i Patrik Spångberg och sin bäste skytt och målskytt i Daniel Lehnbom.
Det är fyra blytunga tapp som gör att IFK kommer att förlora både ofta och med mycket. Men sen finns den där viljan kvar i laget från i fjol och den gör att laget hänger kvar. Dock först via ett kvalspel.