Fem matcher nu. Ingen seger. Det är dags att börja känna lite oro för om IFK Motala, det unga IFK, verkligen är vuxet uppgiften i högsta serien.
Nu var Patrik Spångberg, 46 år, tillbaka mot Vänersborg och drog upp medelåldern rejält. Men Spångberg gjorde ingen sån superinsats som han flera gånger stod för i kvalet i våras.
Nu agerade han mest defensivt stöd som högerhalv, stöd för ungdomarna där sonen Viktor Spångberg kom i de långa uppåkningar Patrik alltid gjorde förr.
På frågan om det är rätt att ta med Patrik svarar jag lätt ja. Han fyller sin roll och bidrar.
Min skepsis är dock om IFK håller måttet i elitserien, vare sig det är med eller utan veteranen.
Jag efterlyser mer desperation i lagets agerande, framför allt i offensivt straffområde. Laget lirar sitt intränade spel så fint, men slarvar betänkligt i alla avgörande lägen.
Hörnskyttet var bedrövligt mot Vänersborg. Minst elva chanser och grova missar på hälften av lägena. Om det blivit två mål på de sju hörnorna i första kunde det varit match längre. Till och med in i slutet.
Om vi ska prata golfspråk så hade Vänersborg sådana träffar där bollen bara sticker rakt upp i luften, perfekta slag. IFK-spelarna duffade, vilket är jobbigt att till och med se på, än jobbigare att göra.
Mattias Sjöholm, tränaren, rynkar på näsan varje gång jag pratar om bottenstrid och ångestmatcher. Han vill ingjuta tålamod och att säsongen är lång. Alla matcher är lika viktiga, tycker han.
Men jag vidhåller att IFK måste spela mer av desperat kvalbandy redan nu, för att börja vinna. Hitta sätt att vinna för stunden och strunta i att fokusera så mycket på eget spel ett tag.
Om IFK blir avsågat i botten kan det döda det östgötska intresset för elitserien ganska fort. Det vore riktigt trist för resten av vintern.