1925 delades Svenska Dagbladets guldmedalj – eller Bragdguldet som det kallas i folkmun – ut för första gången.
Vet du vem som fick det då?
Inte jag heller.
Efter en snabb googling fick jag reda på att Sten Pettersson fick priset 1925. Han slog bland annat nytt världsrekord på 400 meter häck och vann ett OS-brons på 100 häck året innan.
Jag är inte ute efter att förminska priset med de här inledande raderna, snarare tvärtom. Jag vill betona att Bragdguldet är en utmärkelse med enorma anor. Jerringpriset (startade 1979) framstår som en tonåring i jämförelse.
Det uppstod viss oro över Bragdguldet när Svenska Dagbladet lade ner sin sportredaktion 2012. Men priset har levt vidare och står sig fortfarande starkt.
Det tackar jag för.
Inför varje år har jag samma tanke: hoppas att priset går till rätt mottagare.
Alltså: en person eller lag som har utfört något bragdartat.
Det är oftast så, men inte alltid.
Jag tänker närmast på 1990, när herrlandslandslaget i handboll, efter en 32 år lång ökenvandring, vann första VM-guldet genom finalseger mot Sovjet. Något som inledde den magiska eran med "Bengan Boys" och "Gurkburk". Då fick Stefan Edberg felaktigt priset – för hans andra titel i Wimbledon.
Den här diskussionen har redan gått ett par varv runt jordklotet känns det som, men låt oss ta den igen. För min del är det viktigt att vinnaren av Bragdguldet ska ha utfört just en oväntad prestation man inte såg komma, eller ett sportsligt hjältedåd.
Som när bordtennislandslaget krossade den kinesiska muren och besegrade dittills omutliga Kina i lag-VM-finalen 1989.
Eller när Johan Olsson vann sitt VM-guld på femmilen 2013 efter att ha åkt en hänsynslöst stor del av loppet ensam.
Att göra en väldigt stark prestation ska inte ensamt räcka till Bragdguldet. Det är givetvis en vital grogrund, men i min bok ska det även innehålla den där bragdartade ingrediensen.
Till skillnad från Jerringpriset där svenska folket får rösta, så ligger all makt hos juryn när det gäller Bragdguldet.. Och juryn bakom Bragguldet innehåller en hel drös med "man vill till ta bild ihop med-profiler": Mats Sundin, Carolina Klüft, Magdalena Forsberg, Anette Norberg och Tony Rickardsson utgör knappt hälften av gänget som bestämmer.
Så: fattade juryn det rätta beslutet i år?
Nej.
Låt mig vara väldigt tydlig nu. Jag högaktar Sarah Sjöström. Hon är en fantastisk simmare och idrottskvinna. Bäst i världen på det hon gör. Det Sarah presterar, och har presterat, är något som kommer få många välförtjänta spaltmeter i de idrottsliga historieböckerna i framtiden.
Det finns givetvis ett mått av bragd i det Sjöström har uppnått i år. Hennes VM i år där resultatet blev tre guld, ett silver, och två världsrekord talar sitt tydliga språk. Det är grymt svårt att fixa det där. Men hon var tippad att dominera på förhand, och det är därför jag hade valt ett annat alternativ.
Herrlandslaget i fotboll.
Att vara så uträknat inför kvalet i världens största sport och ändå nå playoff i en grupp innehållandes Frankrike och Holland var starkt.
Att slå ut stormakten Italien – som på grund av Sverige missade sitt första VM på 60 år – är mer än starkt.
Det är en bragd om något. Åtminstone i min värld.
Sarah Sjöström har gjort ett fenomenalt 2017 och jag kan inte missunna henne sitt andra Bragdguld i karriären. Övriga heta kandidater i form av Tove Alexandersson, Östersunds FK och Peder Fredricsson har också gjort det förbaskat bra.
Men det fotbollslandslaget gjorde ligger mig varmast om hjärtat.
En bragd i ordets rätta bemärkelse.