Jag brukar jämföra IFK Motalas bandylag och Motala AIF:s fotbollslag, två grannklubbar som har många likheter. De är två av de största lagen som bygden har och båda kan anses som "semi-elit". Det vill säga att de flesta i lagen uppbär ersättning för det som de uträttar i klubben, men få tjänar så mycket att de kan leva på bara bandyn eller fotbollen.
När jag ber om siffror är det också snarlikt. Maifs fotboll omsätter 5,9 miljoner kronor och har 1,85 i A-lagsutgifter. IFK:s bandy omsatte säsongen 2019/2020 6,2 miljoner, med 2,5 i lönekostnader till A-lag.
IFK är strax under Sverigetoppen i en liten sport, medan Maif just nu är strax under elitnivå i världens största sport. Lagen skiljer sig på vissa sätt, men liknar varandra på så sätt att det kräver mycket passion för idrotten för att hålla på. Det tar mycket tid, men går i de flesta fall inte att leva på. Det gör spelarna attraktiva för dels att varva ned, men också att värvas till högre höjder.
En titt i fem eller tio år gamla Maiftrupper brukar signalera att det är stor spelaromsättning. Inte många är så kallade kulturbärare, kvar år efter år. Så är det också i IFK. Kvar sedan 2013 är nu en spelare, Fredrik Lönn, och i höst är det sju spelare som gör sin femte raka elitseriesäsong: Lönn, Albin Rohlén, Philip Florén, Jussi Aaltonen, Nicklas Ögren, Elias Gillgren, Anton Spångberg. Borta sedan 17/18 är 15 spelare, 14 om Olle Nordlund kör vidare. De är värdefulla, de ni ser i halvfet stil.