Coronakrisen skapar en märklig stämning i vårt samhälle och det är kluvenhet som gör det konstigt. I vissa stunder är attityden allvarsam, att vi kämpar mot ett stort hot och en fiende i form av virus och pandemi. I andra stunder uppfattar jag lättsamhet och att vi nu eller åtminstone snart kan leva på som vanligt i våra stressade vimmelliv.
Vilket ben är vi ska stå på, egentligen?
Jag uppfattar dubbla signaler när vissa delar av vårt gemensamma granskas strikt och med lupp, medan det är släpphänt kring andra.
Många inom idrotten tycker att det inte finns någon logik i att mycket folk på små ytor tillåts på restauranger, köpcentrum och badplatser. När samtidigt knappt en enda människa får släppas in på idrottsarenor. Det är orättvist och svårförståeligt, jag håller med. Om vi nu ska klara den här krisen genom att hjälpas åt solidariskt så måste det vara lika för alla.
I ett pressmeddelande från Riksidrottsförbundet i veckan kunde läsas att samtal hålls med Folkhälsomyndigheten och att nya samtal ska hållas i augusti. Inget är säkert, men jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att det är på väg mot en ändring i restriktionerna. I augusti tippar jag att läktarna öppnas igen, med ansvarstagande från både gäster och arrangörer. Det är bara att börja förbereda för Motala AIF och Piraterna och andra lokala arenalag.
När det gäller Maifs herrar var det imponerande att se den kampanda som uppbådades i Lindome, trots den själlösa inramningen som blir utan publik på plats. Det syntes att Maif kände mångas ögon riktade mot sig, ögon som längtade eller nästan krävde första segern. Det var lite kvalkaraktär, trots tidig "serielunk".
Jag trodde ärligt talat inte att Maif skulle uppträda så valpigt, naivt och orutinerat som laget gjort i inledningen av ettan. Maif har inte varit så vuxet jag trodde efter höstens kval. Men nu var det åter mer vilja att vinna, och mer kraft, som gav tre poäng.
Det är inte bara lir som krävs för seger, utan också en förmåga att obekvämt kunna gå all in och det visade laget i Lindome.
Till sist: Nu har jag även spelat padel utomhus i Motala. Mitt fredagstest vid tennishallen var en skön stund under solen. Att lobba utan tak är häftigt, men samtidigt gäller det också att kunna hantera solen som motståndare. Ibland blir det sämre spel, men för den skull inte nödvändigtvis sämre känsla.