Dagboken visar: Uppskjutet, men inte inställt

Det är ord man tröttnat på att använda. Men min träningsdagbok visar det klart och tydligt. Mitt Vasalopp får bli uppskjutet igen.

Träning på barmark. För lite träning på snö, av olika orsaker, gör att det inte blir Vasaloppet i år heller för krönikören. Men drömmen lever vidare för framtiden.

Träning på barmark. För lite träning på snö, av olika orsaker, gör att det inte blir Vasaloppet i år heller för krönikören. Men drömmen lever vidare för framtiden.

Foto: Jens Bollius

Krönika2022-02-16 14:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är ett trist besked att ge, när man ändå levt med en sorts klassikerträning i snart två år. Men så mycket har jag lärt mig om både min träning och min egen kropp och de utmaningar jag står inför, att Vasaloppet, nio mil på skidor, det går inte att göra oförberedd.

Det är populärt nu i dessa dagar att släppa sin träningsdagbok. Det var något jag gjorde inför Vätternrundan i höstas. Den dagboken visade varför jag klarade de 31,5 milen på cykel. 1,5 års träning, många pass och en tydlig gameplan för hur jag skulle göra det. Jag hade många mil i benen och det kände jag under loppet. Visst var det plågsamt vissa bitar, men grundkänslan var hela tiden att jag kunde klara det. Om jag nu får blicka tillbaka lite.

Jag vilade helt någon månad efter Vätternrundan och inför Vasaloppet nu konstaterar jag att min träningsdagbok inte är lika välfylld. Lite som Nils van der Poel sade om konkurrenterna inför OS: "Tyvärr har de inte tränat tillräckligt mycket".

Mitt epos är lite motpol till den enorma träningsmängd som van der Poel skickat ut om hur han klarade "10K" på en olympiad.

Bara en A4-sida får jag ihop och totalt 28 antecknade träningspass på fyra månader: Tio gånger stavlöpning, simning sex gånger, skidåkning fem gånger, förrådstömning två gånger, padel två gånger, utegym en gång, trapplöpning en gång, stakmaskin en gång.

Ni ser, det räcker inte för Vasaloppet. Inte för att klara repet som jag säkert skulle fastna i. Annars är det tveksamt om jag skulle komma ur det med hälsan i behåll, sett till rutin i utförslöpor och teknik. Man skulle åderlåtas mer än den månad av domningar i händerna som var mitt pris för Vätternrundan.

Bortförklaringar till min icke-start har jag förstås. Pandemin ställde in snöresor till Norge och Finland och snön i Motala har inte funnits riktigt. Jag har testat konstsnö i plusgrader, men det gick helt bort med is-spår och underlag som betong om man skulle ramla.

Skidåkning ska vara i lummigt vinterlandskap med mjuk snö omkring sig. Då har jag lärt mig gilla det i och för sig. När man blir varm går det rätt bra.

Så ett hack i skivan alltså, igen. Men min ambition lever kring klassikern. Lite cykling i vår, Vätternrundan 100 kilometer i sommar, sedan Vansbro i juli och Lidingöloppet i höst. Sedan ett nytt Vasaloppsförsök nästa år. Jag har ju ändå köpt en komplett skidutrustning. Den har jag kvar, resten av mitt liv.

Karta: Mariebergsskolan