Den lilla detaljen att få en stadig hand i ryggen. En liten push från en klungkamrat, den värmde mig rejält. Handen kom från Magnus Karlsson i första halvlek och från Oskar Sundblad i den andra. En liten gest som betyder så mycket.
Mycket trevligt prat hade jag också längs vägen. Enligt trafikreglerna får man ha en bredvid sig och jag hann gå igenom "träningens vrår och utmaningar", med Maud Arnemyr till Borensberg och med Madelene Burgström hem till Motala. Det skulle vara en social runda, och det var det. Inga stängda miner någonstans.
I min nybörjarupplevelse med att gruppcykla vill jag dra parallellen till mitt första triathlon förra året, när jag simmade öppet vatten i Råssnäs. Då var det också andhämtning, flås, i början. Tror det är kroppens sätt att markera att den gör något nytt. För precis som då kom jag in i matchen efter hand. Andra halvan hade jag ingen andhämtning, men då var det i och för sig medvind, plus att jag bestämde mig för att våga ligga en meter från cyklisten framför, i stället för tre.
Det påpekades trevligt att jag för loppet hade fel sadel, fel höjd på sadeln, fel pedaler, fel byxor, fel skor, fel hjul och fel lufttryck i däcket. Ensam av alla om pakethållare var jag katten bland hermelinerna, som väntat.
Jag kommer att uppgradera mig inför Vätternrundan, jag lovar, men tänker att en tillbakalutad "flanörcyklist" som jag också borde vara i målgrupp för motionscyklingen. Träningen är ändå viktigare än pryljakten.