LÄS MER: "Det kunde ha blivit omvända siffror"
LÄS MER: Så var matchen minut för minut
2,6 mål per match i snitt så här långt håller inte.
Länge stod matchen och vägde, vid 0–1, efter en defensivt närapå prickfri insats från hemmalaget.
Men istället för 1–1 blev det 0–2 och av bara farten också 0–3.
Så typiskt för en match mellan två lag på varsin nivå i tabellen.
Bollnäs ska vara bland de sex bästa som tar sig direkt till kvartsfinal.
IFK har så här långt gjort en strålande säsong sett till sina förutsättningar och ser ut att gå en kamp med Sirius om den sista platsen i åttondelsfinal.
Så sätter man matchen i ett lite större perspektiv förstår man att resultatet egentligen är klart godkänt.
Nån som såg landslagsmannen Patrik Nilsson mer än när han satte 0-2 i tom bur?
Nån som såg landslagsmannen Per Hellmyrs glänsa?
Nej, just det. IFK fick stopp på de två och de flesta av deras lagkompisar. Att det sen blir två snabba mål på slutet när man går för en kvittering är inte mycket att säga om.
Men hur tar en ny hedersam förlust på den mentala styrkan hos spelarna? Det är frågan.
Lyfts man av att återigen spela jämnt med ett topplag, men förlora - igen. Eller sänks man av att man sliter och kämpar men inte får nåt med sig?
Jag tror på det första. Min känsla är att laget stärkts av alla motgångar under försäsongen och efter alla skador hittills.
Och det är just det som gör att man kan spela jämnt mot lag med betydligt namnkunnigare spelare. Att man jobbar för varandra.
Det ger mig också tron att laget ska fixa en slutspelsplats.
Men då får det görna bli fyra poäng i de kommande två matcherna, mot Sirius borta närmast och sen mot Tellus hemma nästa vecka.