Det är lätt att bli lite fundersam ibland när det gäller den lokala ishockeyn. Wettern har allt som oftast bara två femmor i sina division 3-matcher och ibland är det lika kaotiskt kring laguttagningarna i storebror Motala AIF i division 2.
Det får skakas fram spelare i snabba värvningar från utlandet, eller genom lån från Tranås juniorled.
Fler än en gång i vinter har jag hört folk undra vad Maif håller på med. Vad vill klubben egentligen med dessa ständiga nödlösningar? Det känns som att klubben lever på lånad tid, när allt för få egna juniorer kommer underifrån.
Jag var oerhört imponerad förra säsongen när alla hade dragit från det hemvävda laget 2015 och Maifs tränare Jimmy Komulainen fick rafsa ihop något nytt på nolltid. Det var ett lag som under kaptenen Andrew Deters ledning, amerikanen var ett fynd, fick en oerhörd energi tillsammans och mer eller mindre mirakulöst fick spela playoff till ettan. Det gjorde att min respekt för Jimmy Komulainen blev stor. Bara en riktigt vass tränare kan göra ett lag av främlingar så snabbt.
I år har det varit samma visa igen. Många spelare har lämnat och så ny ihoprafsning av folk från när och fjärran. Inte riktigt lika bra har det dock fungerat nu. Nu slåss Maif, kanske mer naturligt för alla som vet vad samspelthet betyder i lagidrott, i den andra delen av tabellen. I år är det mer jobbig bottenkamp.
Maifs svaga vinter gör förstås att frågan ställs: Varför satsa på det här själlösa laget? Om det ändå inte är bra. Vad ger nödlösningarna, alla chansningar? Är det inte bättre då att inte ha något A-lag?
Svaret på den sista frågan är blytungt från min sida. Nej!
Det finns en rad exempel på nedläggningar av representationslag som varit oerhört negativa. HC Wettern vet, Solfjäderstaden likaså som snabbt som attan drog i gång sitt damlag igen efter en sunkig vinter av att inte komma till spel. VHF vet det också.
A-laget är det absolut viktigaste laget för en förening som håller på med lagidrott. Det är liksom målet, essensen, med hela verksamheten. Utan A-lag blir en klubb som en kropp utan huvud.
Det finns liksom inget att sträva efter för föreningens egna ungdomar. Mer än mot de A-lag som finns i andra klubbar.
Det som gör att jag trots brist på spelare tror på både Wettern och Maif är att de som bestämmer inser detta. Anders Eek, Wetterns ordförande, vet hur förödande det var att dra sig ur trean för ett par år sedan. Klubben höll på att dö då. Peter Björnholm i Maifledningen såg detsamma med egna ögon. Har man inte ett flaggskepp blir det oerhört mycket svårare att rekrytera ungdomar.
Så det råder inget tvivel om att det blir ett Wettern i trean nästa vinter, med spelare som är på väg in och som kommer bredda truppen. Maif aviserar också en fortsatt satsning. Vilken inriktning det blir handlar dock lite om närområdet, om exempelvis Mjölby går upp i ettan. Men ett A-lag med passion ska finnas.
Både Maif och Wettern tänker sedan både gemensamt och var för sig stärka juniorhockeyn, det är den som måste bära upp framtida A-lag i vår bygd.
Farmarsamarbetet mellan Maif och Wettern verkar inte ha fungerat perfekt i vinter, men dialogen finns mellan klubbarna och då finns det förutsättningar att göra något fortsatt bra ihop.
Jag hoppas också att Maif och Österstad knyter banden starkare och att gammalt groll där kan ebba ut. Båda är viktiga för Motalahockeyn och Österstad har ledare, föräldrar och 20 ungdomar som kan bli guld värda för Maifs A-lag om några år om korten spelas rätt i vardagen i Exeohallen.
Jag hör också att dialog förs om gemensam barnverksamhet i Maifhockeyn och IFK-bandyn. Det tror jag skulle vara ett lyft, att sätta skridskoåkning i fokus.
Så jag är alltså optimistisk och positiv kring den lokala ishockeyn. Finns det A-lag och samarbete så hittar barn och eldsjälar till verksamheten.