Säg att Sverige går långt, säg att det till och med blir guldfest i Kungsträdgården…kom då inte och säg att ingen bryr sig. För det är med ishockey-VM som med melodifestivalen. Alla tycker om det. Inte alla tycker om det. Många säger att de inte bryr sig och inte tittar. Väldigt många bryr sig och tittar ändå.
Det allra största problemet den här gången är att så många inte är med. Är det något vi redan är världsmästare i så är det i återbud. Före nedsläpp handlar VM mer om dem som tackat nej än de som faktiskt kommer att vara på plats i Ryssland. Det är som vanligt där också. Ett helt lag med blågula lirare från NHL och KHL har gett Pär Mårts nobben och jag kan förstå att förbundskaptenen lackat ur och varit ovanligt kritisk i försnacket.
Men alla återbud säger också någonting om hur VM inte längre upplevs som lika viktigt. Inte ens av unga spelare från NHL med chans att slå igenom. Med en tuff och lång säsong bakom sig väljs semester i stället för medaljjakt i Moskva. Chansen att ta någon av de sista platserna till World cup, där alla garanterat vill vara med, finns där ändå. Man kan möjligen använda det som argument – ställer du inte upp här kan du glömma att vara med där – men hur bra blir resultatet då? Nu ligger VM där VM ligger och ska det spelas varje år får vi leva med det. Tiderna förändras, hockeyvärlden med den och värdet på Tre Kronor har devalverats. Där får nye kaptenen Rickard Grönborg något att jobba med.
Ryssland har Detroitveteranen Pavel Daitsuk som ledare och en sjutusan till press att visa musklerna på hemmaplan. Finland har sitt på papperet vassaste VM-gäng på länge med ett antal vassa NHL-namn och superlöftet Patrik Laine. Kanada har ett ungt lag med Connor McDavid som spännande affischnamn. USA har ovanligt många spelare från college, AHL och Europa. Tjeckien har för första gången sedan stenåldern inte med Jaromir Jagr.
Sverige?
Har inte många spelare, om ens någon, som kommer att spela i World cup i höst och en av de tunnare trupperna på många år. Nya stjärnor måste födas för att det här ska sluta lyckligt. Det enda som talar för några kul VM-veckor för Mårts & Co är att ingenting talar för det (och då brukar det ofta gå bra). Kvartsfinal är så klart ett krav. Semifinal vore med beröm godkänt. Final…nej, det blir det inte.