Hela den svenska modellen bygger på att de finns där i varenda förening från Ystad hela vägen upp till Treriksröset.
Men alla föräldrar är inte lika engagerade. De har inte det intresset eller har helt enkelt inte möjlighet att vara det.
Jag hade en diskussion om det här i helgen med en idrottsförälder. Som kämpade med sitt dåliga samvete över att inte kunna vara med i samma utsträckning som de mest engagerade föräldrarna.
Och det dåliga samvetet blev inte bättre av att denne läst någonstans att idrotten inte skulle vara någon barnvakt. Utan hade man nu barn som ville idrotta så skulle man minsann vara på plats vid träningar och tävlingar.
Men om man har fem barn då? Som alla har olika idrottsintressen? Ska man dra lott då och bara låta ett av dem idrotta så man kan engagera sig fullt ut? Eller ska man låta alla fem göra det de tycker är roligt och engagera sig efter bästa förmåga i alla fem.
För mig låter det sistnämnda som en självklarhet. För det viktigaste måste ju vara att barnen får möjlighet att idrotta. Inte att mamma och pappa är med vid varenda träningstillfälle.
Om nu föräldrarnas engagemang inte sträcker sig längre än till att se till att barnen har utrustningen som krävs och tar sig till träningar och matcher, vad gör väl det?
Att en förälder inte är med på varje samling ska väl för jösse namn inte innebära att barnet inte ska få vara med.
När jag var liten så trampade jag iväg själv till varenda träning. Kan inte komma ihåg att mamma och pappa var med på en enda träning.
De skjutsade till tävlingar och matcher. Frågade om det hade varit roligt när jag kom hem de gånger de inte var med.
Men mycket längre än så sträckte sig inte deras engagemang i mitt idrottande.
Jag var inte olycklig för det. För jag fick göra det roligaste jag visste. Idrotta.
Jag är otroligt tacksam för att det fanns föräldrar som såg till att jag fick möjligheten att göra det. De som var så där fantastiskt engagerade och ställde upp som ledare och tränare.
Åkte med oss på tävlingar helg efter helg större delar av året.
Men jag hade tyckt att det hade varit hemskt om jag inte hade fått vara med bara för att mina föräldrar inte var fullt lika engagerade.
Så ni som är så där engagerade. Sträck på er! Ni är värda mer än vad ord kan beskriva.
Och ni som bara ser till att era barn får möjlighet att idrotta. Ni behöver inte skämmas.
Det viktiga är att barnen får idrotta. Inte vem av dem som har den mest engagerade föräldern.