Det som inte är över än med viruset covid-19, som hittills kommit i två vågor över Sverige, är min generations världskrig. Vi kommer aldrig att glömma det här året, men tyvärr är det inte för något positivt.
Mattan drogs undan för oss där i mars. Det som varit otänkbart, att arrangemang vi älskar och brinner för inte gick att genomföra, blev en hemsk verklighet.
Vårt Motala expo, vår cykelfest med Vätternrundan, vår folkracefestival, våra lags seriespel och vårt Boren futsal cup sopades bara undan av en storm från klar himmel. Litegrann kunde vi leva på sommaren och litegrann kunde en del idrott genomföras, men med en helt annan själ än vad vi varit vana vid. Piraterna kom till start i nån sorts speedwaysäsong, vilket bara det ska applåderas. Daniel Davidsson en av flera eldsjälar som gjorde kanonjobb. Resultaten var i slutändan inte viktigast. Även Maifs fotbollslag fyllde våra spalter genom att kämpa sig igenom 30 division 1-omgångar, imponerande även det även om resultaten bara kom i enstaka matcher och inte som helhet. IFK Motalas bandylag ska också ha beröm för att med hjärta gå in i en tuff säsong som pågår just i detta nu när nyårskrönikan skrivs.
Övrig fotboll blev coronastympad med enkelserier, men en blomma ändå till rafflet kring damtvåan där Boren slog Maif i en spännande match och derbyfemman för herrar där största dramat var Zeros-LSW, mållösa kampen på Z-parken. Det blev häftiga derbyn, men oj så publiken saknades.
Något vi blivit varse både på plats och framför teven i år är att publiken och det runt omkring är idrotten. Folket som intresserar sig är idrottens själ.
Vätternrundans själ är också massorna, trängseln, vimlet omkring. Alla som inte åker som stöttar och hjälper till. Både i start och mål, och längs väg och depåer. Kul att så många hedrade rundan genom att göra "Min Vätternrundan", den digitala varianten. Jag gjorde en sådan själv, tio mil i tre etapper på min väg mot klassikern nästa år, och jag träffade många andra som cyklade ändå. Som Godegårdsprofilen Martin Hjelmar, den förre rallystjärnan.
De ensamma varianterna blev ett substitut och ett sätt att hålla i gång, men givetvis ändå inte sport och motion på riktigt. Jag tror många ändå hade en längtan tillbaka till massorna när de egna turerna gjordes och registrerades.
Det lokala sportåret 2020 blev för mig ett år bortom resultat och tabeller, även om det var häftigt att få följa och intervjua killar som Jacob Ahlsson, cyklisten i Maif, och Max Lövgren, motocrosstalangen, som båda var praktexempel på vinnare som gick all in. Det var minnesvärt att vara på plats när Mjölby AI gick upp i tvåan i fotboll, årets häftigaste jubel att se, och när Åtvidabergs FF tog sig till ettan, även om ÅFF inte gick upp på planen utan tack vare en kamp pappersvägen via regelprotest.
Det är möten med människor jag minns i år, med förebilder som pingisledaren Nils-Åke Magnusson i Västers BTK och hans 60-årsdag, med Henrik Wahlstrand Hyvönen och hans idéer kring att vara ordförande i Motala basket redan som 18-åring, med Sara Eklund i Blackhawks som var förste quarterback i ett herrlag i amerikansk fotboll, och med bandykrigaren Johan Riddarström och hans nya strid, tillsammans med sin familj, mot sjukdomen ALS.
Far och son Larsson, speedwayprofilerna Lasse och Peter, var också mäktigt att prata minnen med uppe i skogen mellan Nykyrka och Bona. Magnus Åstrand inte att förglömma när vi är i krokarna i norra Motala kommun. Många ville hylla Åstrand när han blev Medevi IF:s meste spelare. Staffan Linnå, traillöparen, tycker jag också symboliserade kraft när han mellan inställda lopp, och efter en cykelkrasch, sprang runt-runt i 15 timmar i Bondebacka.
Det är eldsjälarna som bär sporten, som möjliggör att vi alla kan idrotta. Tre exempel på sådana ledare gick bort under året, Motala AIF:s Per-Arne Johnson, Motala gymnastikförenings Göran "Lugi" Cederberg och Fågelsta AIF:s Lasse Eklund.
Det blev extra stort att intervjua boxningens Mathias Svensson och brottningens Roger "Lollo" Säll när de i Eklunds anda tilldelades Bullens eldsjälspris.
Jag spelade också en hel del padel 2020, årets popsport som exploderade lite till med nya banor och massor av nya utövare i både Motala och Vadstena, med omnejd. Nya racketsporten slår igenom överallt. Padelns succé, att så många tar den till sig, får symbolisera en tro och ett hopp på något nytt. Det ska bli fart på vår värld igen, även lokala sporten. Vi ska återskapa våra arrangemang och fritidsnöjen, tätt tillsammans igen.
Gott nytt år, önskar jag er alla.