Efter att ha tagit mig runt sjön ett antal gånger så har jag lärt mig två saker:
Det ena är att ju fler träningsmil du har i benen desto mindre upplevs backarna.
Det andra är att det är så många som verkar tro att det väntar någon form av spurtpris på toppen av varenda backe.
Jag har åkt med så många som så länge det är platt håller jämn fart när det är deras tur att ta en förning. Men när de kommer in i en backe vevar de så mjölksyran sprutar ur öronen på dem.
Allt som oftast med följden att man inte ser röken av dem efter Jönköping.
Jag försökte en gång förklara för en förstagångs-åkare att han kunde lugna ner sig lite i backen upp mot Uppgränna. ”Det är lugnt, jag tar inte i.” blev svaret.
Det sista jag såg av honom var när han sen spydde i backen ut ur Gränna.
Det är lätt att tro att man tjänar på att åka lite fortare än alla andra i backarna den första halvan av loppet. Men tro mig, den energi det kostar gör lätt att man tappar mer än dubbelt så mycket de sista fem milen.
För det är slutet som är värst av de 30 milen. Det är då du både har minst energi kvar och de platta partierna är som kortast.
För att återkoppla till citatet jag inledde med så åkte jag och två vänner en gång tillsammans med en holländare som också fått samma information till sig.
Och således bara tränat där det var just platt. Urstark var han. På platten kunde han ligga och borra i spets hur länge som helst.
Sen kom vi till Kaxholmen. När han väl kom upp någon minut efter oss andra, med en andhämtning som på allvar fick oss att fundera på om lungorna var på väg ur kroppen, väste han:
”Are there any more hills like this?”