Det är arrangemangen jag tänker på med ovanstående klyscha. Det var lite efterlängtansvärd återkomst 2022 för såväl klassfotboll, Vätternrundan och dess lopp före, och Folkracefestivalen. Med flera events. Alla kom tillbaka i en miljö av glädje och saknad och det var mycket positivt att de inte skadats mer av pandemin än vad de gjort.
Men samtidigt, nu 2023 är det inte nyhetens behag längre och det blir lite högre krav från omgivningen när nu ännu ett år ska göras. Det är nu eventen ska visa att de kom tillbaka för att stanna efter alla nedstängningar.
Kan klassfotbollen få barnen igen på samma mirakulösa sätt? Kan Vätternrundan skapa mer fest i start och mål, som efterlystes, och kan folkracefolket skapa samma stämning även en 41:a festival? Vi hoppas på ja på alla frågor förstås, det är viktiga händelser för bygden.
Elitlagen då? Ja, de har sina problem. Men ändå ser det bra ut. För Piraterna gäller det att utan egna ungdomar ändå skapa en förankring på orten och där blir det spännande att se vad bröderna Pawlicki kan betyda. För IFK Motalas bandy gäller det att få se spaden i backen för hallbygget. För framtidstron. En säsong ute till blir det efter denna, men laget är så samspelt att det ändå kommer fortsätta leverera på bra slutspelsnivå. För Maifs fotbollslag väntar det svåra andra året i ettan som inte klarades varken 2009 eller 2015. Nu ser det bättre ut, när Maif inte blir söndervärvat på samma sätt. Mitten igen finns god chans för.