Det var en ganska trist match mellan ett lag som ville spela bandy och ett som inte ville det.
Då blir det lätt som nu, när IFK försöker och försöker men vänder om gång på gång när muren av spelare blir för svår att passera. Tempot går ner och det enda som skapas är situationer ute vid hörnflaggorna när man försöker sprätta in bollen till hungriga medspelare eller träffa motståndaren för att få till en hörna.
Men ska det spelet lyckas fullt ut måste IFK bli hetare på sina hörnor.
Nu blev det ett mål på tio försök, tio procent, och det är lite för lågt.
Samtidigt är det små marginaler mellan fiasko och succé i en sport som bandy. Ja, egentligen i alla sporter.
Hörde ett skott i stolpen, minns inte från vem, i mitten av andra halvlek vid 3–1. Om den gått in, ja då hade nog den här matchen dött.
Jag ser det som friskhetstecken att laget inte är nöjt med att leda med 3–1 mot en nykomling på bortaplan. Det hade varit enkelt för IFK att ge sig på samma sätt att spela, att gneta med bollen mellan backar och ytterhalvor och bara låta tiden gå.
Med ganska enkla medel hade man nog kunnat stänga matchen, så svag var Faluns offensiv. Men istället valde man att trampa på, att fortsätta gå framåt och lira bollen med hög fart.
Det är så skönt att se.
Som Mattias Sjöholm sa; ”i längden tjänar vi nog på att försöka spela bandy”.
Rätt så.
Just den inställningen, och en speciell känsla jag bär med mig, gör att jag tror att IFK kan hamna bland de fyra lag från plats 7-10 som får spela åttondelsfinal i mitten av februari.
Så bra är laget.
För jag får en känsla av att den hemska försäsong laget haft har svetsat samman gruppen ännu mer. Att fara och flänga halva landet runt efter tränings- och matchtider och köra häckhoppning dagen före seriepremiären hade kunnat skicka laget åt två håll.
Antingen skapas splittringar och slitningar där orosmoment och skitsaker i gruppen plötsligt blir stora problem.
Eller så blir det precis tvärtom. Att en stark grupp sluter sig ännu mer och får en ännu starkare känsla av ”vi mot dom” där alla är beredda att göra ännu mer för att rädda upp efter kompisens misstag eller hjälpa en lagkamrat att lyckas, även om jag själv får stå i skuggan och göra skitjobbet.
Det är där jag tror att IFK är den här säsongen.
Det senaste beskedet från den politiska ledningen i Motala, att den planerade bandyhallen av allt att döma får stå åt sidan ett tag till, kanske till och med har förstärkt den gruppkänslan ännu mer.