Jag vet inte om det är en tillfällighet att både Guldklockan och Vätternrundan hade premiär 1966. Det var i alla fall ett stort år då dessa två höjdare håller än. Det ska eldsjälarna som höll i trådarna på den tiden veta. Som finaste idrottspriset i bygden håller tidningens Guldklocka än och Vätternrundan håller som den stora sponsorn av bygdens idrottsliv, även om pandemin skapar oro för framtiden.
Men Vätternrundan ska göra allt för att få till en 56:e cykelfest nästa år och jag vet att det är en stolthet för motionsarrangören när cyklister i stan lyckas, även om det är på elitnivå. I en cykelstad hör liksom bredd och elit ihop, särskilt som Maifs cykelklubb är en av Vätternrundans arrangörsklubbar.
Motala har från och till haft duktiga tävlingscyklister, framför allt på 1980- och 1990-talet. Det ser vi i Guldklockans historia där Lars Wahlqvist tog priset 1982, Jonas Tegström 1984, Johan Fagrell 1989, Anders Eklundh 1990 och Stefan Andersson 1994. Landsvägsåkare allihopa. Men sedan MTB-esset Anna Enocsson vann klockan 2001, Enocsson som för övrigt är en av kanslikämparna på Vätternrundan, har ingen cyklist blivit bäst.
Nu har Maif haft ett bra herrlag i några år, som utvecklats varje säsong, och visst är det ett tecken att klubben nu tar ännu en klocka. Om jag ska låta oss i juryn tänka högt så hade vi fem bra kandidater, men Team Motala slogs ut på att ha fått det förut och Sara Forssell och Max Lövgren föll på ålder, juniorframgångar. Det stod mellan Jacob Ahlsson och Maif som lag och det var inget lätt val. Ahlsson hyllar själv laget och hade inte vunnit utan det. Men samtidigt var det något extra som stack ut, skrällsegern i tempo-SM.
Jag minns när jag skrev om Lawa, Stefan, Eklundh och de andra på 1990-talet. Det var en för alla och alla för en, precis så som Maifs lag beskrivs nu. Då hjälpte de varandra, delade prispengar och körde för varandra. Precis så som Ahlsson sparrats av exempelvis Hugo Forssell nu.
Jag tycker att Jacob Ahlsson ensam är en mycket värdig vinnare i år. Är härligt att höra om en kille som lever för sin sport 24/7 och som håller på med sport för att han älskar det han gör. Men jag tycker att segerglädjen absolut kan spilla över på laget och klubben. Inte bara för tävlingsskicklighet utan också för gemenskap och sammanhållning. Trivs man ihop så finns alla chanser att lyckas.