För Tomas Montén började livet i Borlänge där tanken var att han skulle jobba som idrottslärare. Efter att han gick ut gymnasiet var det också läraryrket han drog sig till. Men skolan han jobbade på skulle starta en ishockeyprofil och han fick förfrågan om att ha hand om den – vilket han tackade ja till. Året efter flyttade han till Mora för att träna ett av deras ungdomslag och jobba på hockeygymnasiet där. Det var först 2001, när Montén flyttade till Karlstad för att jobba med Färjestads J20-lag, som satsningen blev seriös.
– Färjestad var väldigt bra och vann det året jag var där. De hade precis byggt en ny arena, var otroligt proffsiga och hade mycket pengar. Jag kände lite ”shit, är det så här stort”. Jag förstod att det fanns en karriärmöjlighet och att jag kunde leva på min hobby. Jag hade ju bara hållit på med ishockey för att det varit roligt, och så är det i och för sig även i dag, berättar Montén med ett leende.
Det blev en sväng tillbaka till Mora innan han hamnade hos Djurgården. Från början var tanken att det inte skulle bli långvarigt, men det blev hela sju år i klubben.
– Jag skrev bara ett år till en början för att jag hade svårt att se mig själv trivas i Stockholm. Men det blev sju år till slut, säger Montén och skrattar.
– Nu när jag tog jobbet som förbundskapten för juniorkronorna var vi i valet och kvalet om vi skulle bo kvar i Linköping eller flytta tillbaka till Stockholm. Någonstans har det väl känts som att vi vill tillbaka och ska tillbaka dit. Men vi är kvar här än så länge.
Vad är det som håller dig kvar i Linköping då?– Just nu trivs vi bra och har två grabbar. Vår äldsta har precis börjat förskolan och med två små barn är det lite enklare att bo i Linköping än i Stockholm. Men vi har nästan alla våra vänner i Stockholm efter sju år där, så de har dragit i oss lite grann. Men vi får se. Vi trivs jävligt bra i Linköping också.
Men innan flyttlasset gick till Linköping hade Tomas Montén två tunga år karriärmässigt. Han åkte ur elitserien med Djurgården under sitt sista år i klubben och gjorde samma sak med Timrå säsongen efter. Från att ha varit i final med Dif säsongen 2009/2010 fick han känna på både framgång och en riktigt tuff motgång under loppet av några år.
– Du lär dig mycket av båda delarna, men du lär dig mer när det går tungt. Dels så får man erfarenhet av att coacha människor som är i ett negativt kval. Det är väldigt speciellt. Människor reagerar på ett speciellt sätt när de blir stressade och pressade. Man reagerar alltid helt annorlunda mot vad man säger att man gör och det tror jag är svårt att lära sig om du inte är där själv. Det skapar erfarenheter och du lär dig samtidigt mycket om dig själv.
Där och då bestämde han sig också för att ta ett kliv tillbaka. Det klivet gjorde att han hamnade hos LHC:s J20-lag.
– Det var mest på grund av det privata. Min fru är från Sörmland och har sitt familjehem drygt en timme och 20 minuter här ifrån. Vi hade en situation där vi hade fått vårt första barn och ville närmare hemåt. Det var privata saker som styrde och karriärmässigt hade det varit två tunga år. Tanken var först att vara kvar i Timrå även fast vi hade åkt ur. Men det var en massa ekonomiska struligheter och när Linköping hörde av sig kändes det bara rätt, säger Montén.
Han tar en paus för att sedan fortsätta.
– När jag tränade LHC:s J20-lag gick junior-VM i Malmö och då ville Rikard (Grönborg) att jag skulle hjälpa dem där. Om jag inte hade tränat Linköpings juniorer hade jag inte varit med på JVM i Malmö och Toronto de två åren. Med facit i hand kan det ha varit det bästa beslut jag tagit. Annars tror jag inte att jag haft det jobbet jag har i dag.
Från att vara tränare i både LHC:s J20-lag och A-lag tog han klivet från klubblagsverksamheten till juniorlandslaget på heltid. Det var 2016 som han skrev på sitt första kontrakt som förbundskapten efter att ha varit assisterande bakom Rikard Grönborg. Nu har han också förlängt sitt kontrakt till år 2022.
– Sen vet man ju aldrig om det blir så i den här branschen. Men jag fick frågan i maj och kände spontant att det är jävligt roligt. Sedan fick Sverige JVM 2022 och då kände jag att jag var intresserad av en fortsättning om det var i tre år till. Hade det varit kortare hade jag nog letat mig till något annat, säger Montén.
Men vad som händer efter juniorlandslagstiden får framtiden avgöra.
– SHL är väldigt lockande och någonstans känner jag mig inte klar på något sätt. Jag har bara gjort två säsonger som huvudtränare i SHL och att få bygga ett lag med processen i det, med möjligheten att vinna ett SM-guld över tid, är något som lockar. Sedan skulle det kanske vara häftigt att bo utomlands med allt vad det innebär. Det är en nyttig erfarenhet både för vuxna och barn. Är man i den internationella hockeyn som jag är i kanske fönstret i Europa även är öppet. Det skulle vara en häftig utmaning.
Som landslagstränare jobbar du ofta mer intensivt under kortare perioder, medan i klubblagen lever och andas du hockeyn konstant. Till en början var det en stor omställning för Montén, men som han kommit in i mer och mer. Ett tag kände han att han tappade kontakten med hockeyn när han inte var lika nära ett lag, men nu har han vant sig och det har blivit en del av vardagen med mer resande och scoutande.
Finns det något positivt med att inte vara inne i hockeybubblan hela tiden – att du kan se sakerna mer utifrån?– Ja, man lär sig mycket om sig själv. Efter sju år i SHL har du aldrig tid att stanna upp, reflektera och jobba med dig själv. Det bara rullar på hela tiden. Det kanske man som SHL-klubb ska ta åt sig och försöka hitta samma möjlighet för till sina tränare – och på så sätt ta hand om sin personal på ett annat sätt. Jag vet inte hur man skulle göra det, men jag tycker det har varit värdefullt för mig.
Härnäst väntar nu JVM i Kanada. Ett mästerskap som Sverige går in i som underdogs eftersom de inte fått resultaten med sig i turneringarna inför.
– Det är en kull som har mer bredd än spets. Vi hade Elias Pettersson som spelade i Växjös förstalina ifjol och sådana spelare har vi inte i år. Jag tror att många har Kanada, Finland, USA och Ryssland där uppe i topp fyra. Tjeckien har en kull som är väldigt bra på forwardssidan och vi har en kull som är väldigt bra på backsidan. Därför tror jag att många har oss och Tjeckien som femma eller sexa. Men vårt mål är alltid att ta en medalj och det är ingen skillnad i år. Sedan vet vi att vi kommer behöva prestera maximalt för att nå dit.
När man har en bredare trupp blir väl även coachningen extra viktig?– Framför allt blir det viktigt att vi hittar roller till spelarna under den korta tiden som vi har att förbereda oss på. Vi har inte tid för någon process. De får inte tre matcher på sig att spela igång sig utan de får kanske en match och fungerar inte det kanske vi får prova någon annan spelare eller göra om. Det är alltid en avvägning.
Från Linköping HC är det två spelare som är uttagna. Det är backen Adam Ginning som var med och tog brons med J18-landslaget och forwarden Johan Södergran som kom upp från J20-laget inför säsongen och har gjort det med storm.
– Ginning har en stor internationell erfarenhet och har till och med varit bättre med oss än vad han varit med LHC. Han är en defensiv back som har en bra storlek, men kan även levererar åt båda håll. Hans spel passar internationellt och även på en liten rink på grund av hans storlek.
Om Södergran säger han:
– Han har kommit in väldigt starkt och var med oss första gången i februari. Han spelade ju inte med 99:orna och är en av de som har peakat nu. Han har varit bra hela säsongen i LHC. Han är skridskostark, har bra fart och är stark med pucken. Han är jobbig att möta i offensiv zon för att han är stor och stark med pucken men han är också bra defensivt för att han har mycket fart och en bra åkning. Han kan även vara jobbig att möta i spelet utan puck. Han har slagit sig in för att han varit väldigt bra i LHC.
Hur är du som tränare och hur vill du vara som tränare nu?– Nu handlar det mer om att förvalta det man har. Spelarna som kommer till oss gör det för att de är duktiga på olika saker. Vi ska sätta de spelarna i situationer som de är bra på. Vi ska försöka få spelarna att spela så likt som möjligt som de gör i sina klubblag. Det handlar om att inte styra så mycket utan att få dem göra det de är vana och bekväma med att göra. Ledarmässigt handlar det om att ta ett övergripande perspektiv och inte vara så mycket nere och peta i små detaljer. Det har du inte tid med att göra och det ställer bara till mer än det hjälper. Vi kommer inte kunna lära dem så mycket nytt eller förändra något beteende.