Onsdagsträningen med teknikträning på is och brottning är just avklarad när vi slår oss på den lilla träläktaren i brottningslokalen.
24-åringen torkar svetten ur pannan.
– Det känns som att vi tränar tuffare här än vad jag varit med om tidigare. Vi trycker på rejält. Men det är bra. Det gäller att pressa sig själv och höja ribban hela tiden. Det är en lång vinter som väntar och då gäller det att bygga upp sig nu, säger Hampus Larsson.
En doldis i hockey-Sverige, men med två säsonger i med- och motgång bakom sig som lagkapten i Timrå. Nu värvad till Linköping för att ta en ledande roll i försvaret med en hel del speltid.
Så är det tänkt.
– Först och främst pratade jag med Klas Östman (assisterande tränaren) som berättade hur det såg och hur man jobbade. Även om jag är 24 år nu så ville jag komma någonstans där jag kan utveckla olika saker för att ta nästa kliv.
Som. . . vadå?
– Kanske framförallt framåt. Våga mer, spela mer med pucken. Är du i ett krisande lag blir det nog lätt att du försöker spela med större marginaler. Man lär sig något av det också. Även om du förlorar mycket måste du tro på dig själv och på laget.
SHL:s yngste lagkapten svarade under den gångna säsongen för 16 poäng på 52 matcher och snittade 21 minuter per match på isen. Men allt slutade med en näst intill gränslös besvikelse efter Timrås smärtsamma degradering.
– Det är ingenting man önskar att någon ska behöva uppleva. Sen måste man inse att det faktiskt har hänt, bryta ihop och försöka ta sig vidare. Vi trodde på det hela tiden, men sen när slutsignalen går. . . det blir så mycket tankar och känslor och man undrar vad som just har hänt, säger Hampus Larsson.
Han är bördig från Eskilstuna, men spelade i Västerås under hela sin juniortid innan han flyttade till Timrå.
– I unga år satsade jag mest på fotboll, men så var det en i klassen som undrade om någon ville följa med på en hockeyträning. Jag lånade utrustning och hängde på. På den vägen är det.
Av LHC:s övriga nyförvärv har han sedan tidigare bra koll på flera av dem. Henrik Törnqvist spelade han med i Timrå och både Anton Mylläri och Mikael Frycklund känner han sedan gemensamma tiden i Västerås.
– Nästan oavsett vilket omklädningsrum du kommer till så är det ganska sig likt. Det har varit lätt att komma in här och jag kände sig som en i gänget direkt. Det verkar vara en bra och inbjudande stad också.
Uppe i Sundsvall ägnades rätt mycket ledig tid till att renovera lägenheten, men här har han bara hyresrätt och får försöka att hålla fingrarna i styr. Motorintresset är också stort.
– Bilar eller motorcyklar har ingen betydelse. Jag gillar det som rör på sig, säger han och ler.