På en träff med supportrar och sponsorer i Saab arena på torsdagskvällen bekräftade Linköpings HC:s ishockeystjärna att det är över nu.
Det blev 25 A-lagssäsonger.
Det blir inga fler.
Från LHC och tillbaka har hockeyresan gått via Frölunda, Langnau, Chicago, Florida och Atlant.
Slutkapitlet i sagan om Linköpings store hockeyson skrevs i Skellefteå kraft arena efter en förlorad SM-semifinal på påskdagen 2015.
Det första?
När han redan samma dag som han föddes, 4 september 1973, anmäldes till Kentys hockeyskola.
För Corren berättar nu 41-åringen om beslutet, känslan, framtiden – och gulddrömmen som fortfarande lever. Hans ishockeyresa är på många sätt densamma som hela Linköpings resa som ishockeystad.
– Då var det 20 grabbar i varje ålderskull som körde lite hockey. Man stod på ståplats, tittade på A-laget och köpte en korv med pommes i pausen. Man såg landslaget på tv och trodde att de var gudar som inte fanns här.
– Idrottsvärlden är fantastisk på det sättet. Titta på Karlskrona och Västervik nu. Vad var de klubbarna för några år sedan? Det är inte så långt från gräsrotsnivå till absoluta världstoppen. På något sätt har man själv fått vara med om allt.
Många trodde att det skulle vara slutspelat redan för ett år sedan.
– Rent krasst var jag väl ganska klar över hur det skulle bli när jag skrev på redan för den här säsongen. Jag är glad över att jag spelade i år också. Jag känner mig betydligt mer färdig i dag än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag behövde nog den här säsongen för att bearbeta det.
Skönt att ha tagit ett beslut?
– Ja, att alla vet det som jag vet. Inga tveksamheter, inga spekulationer.
Klart är att han till att börja med kommer att jobba halvtid i LHC-organisationen, både i sportgruppen och på marknadssidan. Han har sedan tidigare investerat och sitter med i styrelsen i två företag (”möbelbranschen och sociala medier, så det är ganska skilda världar”).
Men det finns andra saker som han brinner starkt för.
– Jag skulle gärna vilja jobba med företag och gruppdynamik. För att få resultat på längre sikt. Jag ser otroligt mycket som man kan överföra från hockeyn.
Det nya livet börjar nu.
– Ja, det är en del oskrivna blad för mig. Livet har sett väldigt likt ut i många år och man har vetat vad man ska göra året om. Nu är det lite mer diffust och det känns spännande. Jag är sugen på att se en annan värld. Jag har väldigt mycket idéer, men vill ta det lugnt och inte rusa in i saker. Jag har ändå 25 år kvar att jobba. Det är ganska länge.
Många får problem när rampljuset släcks.
– Jag är inte alls rädd för det. Jag har mer brunnit för sporten och att få vinna med kompisarna, oavsett om det varit på gatan utanför eller en VM-final. Det ska bli skönt att få vara mig själv lite mer.
På vilket sätt?
– Jag har alltid haft svårt för det i intervjuer och sånt. Jag har blivit bättre och är inte lika reserverad längre, men de som känner mig vet att jag är annorlunda privat än i det offentliga rummet.
– Det är klart att man kommer att sakna känslan av att tävla på högsta nivå. Men jag har trots allt fått hålla på så länge, längre än de allra flesta, och är mer tacksam för det. Någon gång tar det slut.
Vid regnbågens slut fanns drömmen om att någon gång få fira ett SM-guld på Stora torget i Linköping, men inte alla vackra drömmar blir sanna.
Magnus Johansson säger:
– Det har till stor del varit det som drivit mig. Den absolut största drömmen har varit att leda laget och vinna guld, men jag kommer att hoppas lika mycket i fortsättningen också. För alla människor, för klubben och för staden.
När det väl sker står du längst fram och jublar?
– Om jag står längst fram är väl tveksamt, men jubla kommer jag garanterat att göra.