Det var i hemmamatchen mot Malmö som olyckan var framme för Henrik Törnqvist. "Som om ridån drogs ned", säger han om skadebeskedet.
Det är en hyfsat tidig morgon på Linköping health care i centrala stan. Henrik Törnqvist drar ned medelåldern på dem som är där och tränar. Några månader har gått sedan olyckan var framme i hemmamötet med Malmö.
Efter en vanlig närkamp kom han fel in i sargen och kände hur det högg till i ena knäet.
– Det var sista bytet i andra perioden. Det gjorde inte jätteont, så jag försökte spela vidare i tredje. Dagen efter var det stelt som sjutton, men jag hade packat väskan och räknade med att följa med till Sundsvall. Men det sa Emmoth (Jonas, sjukgymnasten) nej till.
En dryg vecka senare kom mardrömsbeskedet.
Korsbandet är av – och det blir inget mer spel den här säsongen.
Henrik Törnqvist tittar sig runt på gymmet.
Funderar en stund innan han säger:
– Så klart ett jättetufft besked att få. Samma dag lyckades jag tjata ut mig på isen för att se hur det kändes. Sen, när jag tillsammans med (Markus) Ljungh satt i bilen och skulle åka hem, ringde Andreas (Johansson, läkaren) och sa att det var korsbandet. Det var en riktigt tung dag och jag grät en del.
– Jag trodde inte alls att det skulle vara så illa. Jag trodde att jag skulle spela om tre veckor.
Hur lång tid tar det att komma över en sådan smäll?
– Frågan är om jag har gjort det än…eller någonstans har man väl ändå accepterat det. Man är fortfarande ledsen och besviken. Det är någon slags mental balansgång som du måste hantera. Efter operationen hade jag ont och hade svårt att göra någonting. Men nu. Varför kan jag inte spela om två veckor när allt känns så bra?
Samtidigt som LHC gått överraskande starkt i SHL-hockeyn får 27-åringen från Motala ägna sig åt mödosam rehabilitering för att komma tillbaka till nästa säsong. Han har ett år kvar på kontraktet, vilket förstås ger en viss trygghet. Men det gäller att tänka efter före. Inte gå på för hårt.
– Att laget gått så bra har väl ändå gjort det något lättare. Samtidigt vill du vara med och dela den där glädjen. Jag vet hur bra man mår när man vinner. Ju piggare jag blir, desto mer försöker jag vara därnere och ta en kaffe med gubbarna, säger Henrik Törnqvist.
Drygt ettårige sonen Ted gör förstås också att livet rullar på lite lättare.
– Nu får man mer tid med honom och det är så klart mysigt. Kan ta mer ansvar och hjälpa till mer hemma. Hämta och lämna på förskola och sånt. Det var svårt i början när han ville leka och inte fattade varför pappa bara låg i soffan och knappt kunde röra sig.
Under några hemmamatcher i Saab arena har han zoomats in på jumbotronen och hyllats av publiken.
– Det betyder mycket att få det stödet. Man blir rörd både av det och av kommentarerna på Instagram. Att folk tycker om en som ishockeyspelare och som person. Man vill tillbaka för deras skull också.
– Även här på gymmet är det många som vill prata hockey. De frågar hur det går, hur det ser ut i laget och är allmänt nyfikna. Nu när det gått så bra är alla väldigt positiva.
Henrik Törnqvist kämpar under överinseende av sjukgymnasten Marcus Egelstig.
Många är förvånande över att LHC har gjort sin bästa säsongsstart på 15 (!) år, men Törnqvist påstår att han inte är det.
– Trea är skitbra, så det kanske man inte riktigt trodde. Men absolut topp sex. Jag kände redan ifjol att vi hade något på gång. Nu gäller att fortsätta. Det är halva grundserien kvar och sen slutspel. Vi ska vara nöjda, men ändå se framåt.
Var rör sig i huvudet när du ser en match?
– Det är en del ångest ska man vara ärlig att säga. Man vill så himla gärna vara därute, säger Henrik Törnqvist.