– På något sätt har det varit befriande att ha hockeyn. Få snacka lite skit och tänka på annat. Jag tror att många känner så. Det blir som självterapi, eller vad man ska säga. Hockeyn är viktig, men ändå helt oviktig.
Så uttryckte sig nyförvärvet efter avklarad tisdagsträning med sitt nya lag.
För familjen var det rent av nödvändigt att komma närmare Norrköping där stora delar av släkten finns. I samband med att sonen Einar föddes för fyra år sedan drabbades sambon Sandra av diskbråck, har opererats flera gånger och väntar nu på steloperation.
– Det är lång väg kvar, men nu börjar vi se ljuset, säger Jimmy Andersson.
Livspussel
Han tittar med nyfikna ögon runt i Saab arena. Där det vanligtvis är is är det nu täckt med betong.
Efter år med svårigheter att få livspusslet att fungera ska det nu bli enklare att koncentrera sig på ishockeyn. 28-åringen lämnar Karlskrona för LHC och för Corren berättar han öppenhjärtigt om sina känslor och om vad flytten betyder. Men också om bortslarvad talang, om drömmen som aldrig dör och om mammas sms som fick honom att fundera.
En sällsynt trevlig och lättpratad kille.
Så här säger han om. . .
. . . det tuffa livet i Karlskrona:
– Vissa perioder var det nästan som om jag körde taxikurir mellan Karlskrona och Norrköping. Det funkar ett par gånger, men du kan inte göra det varannan dag. Lyckligtvis gick hockeyn ganska bra ändå, men det är klart att det var påfrestande.
– Det är så klart olika hur du påverkas och är som människa, men jag har ofta känt en oro hur det ska bli och vad som ska hända. Vissa dagar…kan jag ens åka upp och träna? Måste jag ringa och säga att jag behöver vara hemma? Många gånger har grabben fått följa med och hänga med materialarna.
Beredd på allsvenskan
. . . lyckan att det löste sig med Linköping:
– Det blev precis som jag ville och hade hoppats på. Hur ofta är det så i livet? Det brukar nästan aldrig bli som man ser det framför sig. Nu blev det helt rätt. Redan för ett år sedan kände vi att vi måste hitta på något. Linköping var det optimala. Så är det bara.
– Jag ville inte gå ned i allsvenskan, men var beredd att göra det. Jag har ett ansvar och med sambo och barn kan du inte bara åka och tänka på dig själv. Som ung och ensam kan du ta en etta i Kiruna och göra dina grejer. Det går inte längre. Då kommer du att sitta där själv till slut.
. . . att komma till ett nytt lag:
– Det blir alltid som en övergångsperiod. Du får försöka att hitta din yta i rummet. Känna av lite, se vem som tar för sig och vem som inte gör det och hitta var du kan passa in. Men här har det inte varit några problem alls.
. . . bilden av LHC – innan han kom hit:
– Jag missade matchen när vi möttes i Karlskrona i höstas. Då sa jag att det måste vara bästa offensiva laget i serien. Det var rysshockey i femton minuter, vi var inte ute ur egen zon, men så hände något, det blev kaos och vi gjorde två mål.
– Vi spelade helt rätt i Karlskrona, det har jag inget att säga om. Du vinner hockeymatcher på det sättet, men du utvecklas inte av det. Det låter kanske dumt att säga det, men jag ser verkligen fram emot att få börja anfalla igen.
Dum i huvudet
. . . den bortslarvade talangen:
– När jag var 18–19 trodde jag att det var raka vägen till NHL. Jag missade J20-VM, men annars var jag med på allt. Jag hade alla förutsättningar att bli något i HV, men var inte beredd att göra det som krävdes och tog inte vara på det. Så här i efterhand inser jag att var helt dum i huvudet. Den där enkla vägen finns inte. Inte för någon.
– Jag hade pengar så att jag klarade mig, jag bodde nära hallen...och så var jag knappt där. Man säger att man inte ska ångra något, men det gör jag faktiskt. Min resa blev åtta år längre på grund av att jag nästan sket i ett år.
. . . den viktiga lärdomen:
– Å andra sidan fick jag lära mig lite av livets läxa. Jag tvingades gå ned till division 1 och nu, när jag har krigat mig tillbaka, är jag tacksam för det. Du vet, det var upp och jobba halv sju och sedan träna vid fem.
– Jag tänkte aldrig tanken att nu skiter jag i det här, men minns att jag fick ett sms av morsan som fick mig att fundera över vad jag höll på med. Det måste ha varit efter tredje året med Hästen. Hon skrev att "du har inte funderat på att göra något annat?". Det blev som tändvätska. Då tog jag verkligen tag i det på allvar.
Annorlunda draft
. . . drömmar:
– Du måste ha drömmar och något att se fram emot. Livet skulle vara trist annars. Det finns folk som åker över och spelar i NHL när de är 30 också. Den drömmen kommer de att få banka ut ur huvudet på mig.
. . . när han var nära att bli draftad:
– Haha. Nu kan jag skratta åt det. Jag fick ett samtal strax innan där det sas att kunde bli Colorado i sista rundan. Så jag satt uppe och tittade i 7 000 timmar, det kom till Colorado och dök upp en svensk flagga. Men så sa de Johan Alcén och då gick jag och lade mig.
. . . sig själv som spelare:
– Det är inte så att jag är stelopererad i handlederna, men mitt jobb är att köra och ligga på. Spela lite fult, alltid hålla min nivå och vara en pain in the ass i varenda byte. Du kan inte ha 14 forwards som tror att de är Gretzky. Några ska få lov att vara det, men inte alla och jag är en av dem som ska utnyttja annat. Jag antar att verkligheten kommer ikapp dig där.
. . . försäsongen:
– Mestadels tycker jag att det är kul. Men visst, vissa dagar är du ska ut och springa, det är kallt som fan och allt är skit...de dagarna måste du också få ha. Skulle du alltid tycka att livet är på topp blir du nog knäpp till slut.