Det är som vanligt en vår med ständiga skiftningar. Som om vädergudarna tycks ha svårt att bestämma sig. Från sol och 25 grader varmt till regn och något helt annat.
LHC-spelet?
Ungefär på samma sätt. Upp och ned. Ned och upp.
Mest ned under senaste säsongen.
Nu kommer Tommy Jonsson till en klubb och till en stad som skriker efter framgång.
– Jag har blivit otroligt väl bemött och fått jättegoda intryck av allting. Att Linköping är en trevlig stad har jag alltid tyckt. Sen har jag känt en otrolig saknad att få coacha och att dagligen vara nära ett lag igen. Fan, det är det här som jag vill göra. Kalla det för kall, eller vad du vill.
LÄS MER:Så ska LHC bli bäst i Sverige
När vi sitter och pratar i en loge i Saab arena har det inte ens gått en vecka sedan LHC:s general manager Fredrik Emvall hörde av sig och undrade om han var intresserad att ta över som tränare efter Dan Tangnes.
Det var han.
Sedan dess det gått fort och under de två närmaste åren är det 47-åringen från Gävle som har huvudansvaret för hur ishockeyn exponeras i Linköping. Sex år har gått sedan han under sin första säsong som huvudtränare på högsta nivå firades som guldhjälte med sitt hjärtas Brynäs.
Det var då.
Sedan dess har han fått sparken två gånger om, gått igenom tuffa tider privat och öppet berättat att han gått i terapi för att hitta tillbaka till livet och till sig själv. I ishockeyns machovärld har han inte tvekat att lyfta fram känsliga ämnen.
– För mig har inte det varit ett dugg konstigt att prata om det. Det är så livet ser ut. Det är inte bara uppåt. Alla går vi och bär på olika saker. För mig var det många mörka tankar och när jag kände att jag inte kunde reda ut det själv sökte jag hjälp.
– Det kom en tid i mitt liv när det blev mycket motgångar på en gång och jag stannade aldrig upp. Jag blev av med jobbet igen, efter 25 år gick jag igenom en skilsmässa och flera personer som stått mig nära dog. Jag tyckte att jag sprang på begravningar hela tiden och det gjorde att man fick sig en tankeställare. Man är inte odödlig.
Kände du aldrig att ”nej, nu skiter jag i hockeyn, den är inte viktig längre”.
– Den var inte viktig. Inte då. Jag tackade nej till olika saker, för jag var inte klar med mig själv än.
LÄS MER:Tangnes klar för klubb i Schweiz
Han lutar sig tillbaka i stolen.
Tystnar för några sekunder.
– Allting blev som en handbroms och med facit i hand var det precis det jag behövde. Jag fick stanna upp och reflektera över saker och ting. Alla sa att du kommer att känna dig mycket starkare när du är ur det och det gör jag verkligen. Nu mår jag väldigt bra och ser saker på annorlunda sätt. Någonstans är det nog så att man också kan behöva en sådan här tid i livet.
– För mig är psykisk ohälsa lika naturligt som att ha problem med ett knä. Ingen vinner på att det sopas under mattan. Det är höga krav som ställs och du ska visa dig stark och att du klarar allt. Men frågan är vad som är att visa sig stark?
Är du en annorlunda och bättre tränare efter det som hänt?
– Det hoppas och tror jag. Att jag fått ett annat perspektiv på tränarsysslan, men också på livet i stort. Jag känner en enorm positivitet och en jäkla massa anergi. Det var länge sedan jag var så inspirerad. Om du visste hur mycket jag längtar efter att komma igång.
Jag får en känsla av att du gillar samtal?
– Det gör jag. Jag tror på delaktighet. Tillsammans kan 25 hockeyspelare mer hockey än jag och jag vore dum om jag inte utnyttjade det.
Mike Helber, LHC:s förre klubbdirektör och numera expert i tv, jämför dig med Roger Melin.
– Han har alltid sagt det. Haha. Jag känner Roger och vet att vi har snarlika grundvärderingar, men också att jag är en annan typ av person. Mycket hetare, tror jag. Jag är engagerad, men inte en sån som springer och härjar på bänken. Då tappar jag fokus. Jag blir lugn för att jag måste vara det.
LÄS MER: TV-experten: "Får överraska mig"
Så här långt i Linköping har det mest blivit lägenhetsletande och diverse möten med spelare, ledare och andra i föreningen. Bland annat har suttit med två av tre assisterande tränare: Klas Östman och Mikael Vernblom. Johan Åkerman var sjuk och kunde inte vara med.
– Viktigt att vi lär känna varandra. Vissa i den här cirkusen som man känner mer, men dem har jag inte haft så mycket med att göra. Det kändes som våra grundvärderingar stämde väl överens, så det var en bra start, säger Tommy Jonsson.
Hockeymässigt, då?
– Vi har inte kommit så långt än. Det tar vi när Johan är tillbaka. För det är ju också ganska viktigt.
Han skrattar.
– Det är inget hokus pokus. Alla vet hur det ser ut i svensk hockey. Det ska vara skridskostarkt och aggressivt med hög press. Jag skulle vilja se en dimension till och en större taktisk flexibilitet. Att det i alla fall finns en plan B som man kan använda sig av.
Jag kan tycka att det ibland blir för likriktat. Att alla vill och ska spela på samma sätt.
– Jag håller med. Gärna fart, men jag kan tycka att det blivit för mycket av det här. Vi får inte glömma spelförståelsen. Det ska finnas mer dimensioner i hockeyn. Titta på Växjö nu.
En sak till. Efter allt som hänt: har du fått tillbaka tron på dig själv?
– Absolut. Annars hade jag inte suttit här. Jag vet att jag är en bra ledare och det står jag för.