– Det började väl med bröderna Roy och Benny på naturisarna när jag var fem år. Och jag spelade kvartershockey på isen som spolades i lekparken bakom huset.
Bettan hade en sportig uppväxt på Järnvägsgatan i Motala, inte bara med hockey och skridskor. Hon spelade fotboll i Borens IK och på frågan varför just lagidrott blev en av hennes stora passioner i livet letar hon efter svaret.
– Egentligen är jag lite av en ensamvarg även om mina kompisar inte tycker det, de skulle nog säga att jag är klassens clown. Men jag tror att det är känslan av trygghet, jag känner mig trygg när jag är med i ett lag. Sedan har mina föräldrar en roll. De har alltid varit stöttande och skjutsat till alla idrotter.
Under 90-talet spelade hon med vad hon beskriver "ett gäng gamla Maifveteraner", fram tills Maif startade ett damlag 2007.
– Det var jättekul att få börja spela och nu börjar de tjejer som jag tränar i flicklaget komma upp och bli så gamla att de ska spela med mig i damlaget. Så i ena stunden är jag deras ledare och i nästa deras medspelare. Det är häftigt.
Men Bettan är inte bara intresserad av att spela. Hon är även engagerad för att lyfta damhockey, inte minst i Maif, även om det ibland betyder att hon är obekväm.
–Jag är lite jobbig, det tror jag nog de tycker här nere. Vår förra ordförande ( Stefan Svärdelius. reds anm) sa en gång "Bettan vet du om att du är så jäkla jobbig men det ska du vara". Han menade ju att jag ska vara det, för flickornas skull. Står jag inte på mig kommer ingenting hända.
Idag är hon tränare för flickor A-C och där är det både varierande nivå och ålder. Vissa är nybörjare medan andra har spelat i flera år. När vi är på besök i Iverhallen står spelarna Kerstin Edström och Lovis Jensen och väntar på att ismaskinen ska bli klar.
– Bettan är världens bästa tränare, säger Kerstin Edström och Lovis håller med.
Varför är hon världens bästa tränare?
– Jag har bara spelat i en månad och hon förstår att man inte spelat så länge och inte kan allting. Hon förklarar på ett bra sätt, säger Lovis.
Kompis Kerstin fyller i:
– På förra träningen gjorde jag fel och då säger hon hur jag ska göra utan att det känns som man gjort fel utan mer så man vet hur man ska göra rätt nästa gång.
"Bettan" blir glad när hon hör vad tjejerna sagt.
– Det känns bra att höra det här, jag försöker förklara så att de ska förstå. Exempelvis hade vi en övning på en träning där en av spelarna tog emot pucken med backhanden på klubban. Jag stoppade övningen direkt och visade hur hon ska hålla klubban och vi gjorde om övningen. Då höll hon klubban på rätt sätt och självklart så berömde jag henne jättemycket.
I dag är Bettan 56 år. Hon har försökt sluta två gånger tidigare, först efter en knäskada och därefter en axelskada. Men trots det åker skridskorna på år efter år.
Varför?
– Hockey blir aldrig tråkigt för att det är farten, det är svårt, det är mer intensivt. Det är mycket roligare än fotboll. Man får vara med mycket mer i spelet i hockey. Jag älskar ju att spela tre mot tre i en zon det är det roligaste som finns.
Var tror du att Motalas dam- och flickhockey hade varit utan dig?
– Jag känner väl inte att jag varit så drivande utan jag har ju mest spelat för att jag tycker det är så jävla kul. Det är väl först nu som känner ett driv när flicklagen och flickorna blir fler.