– Jag måste erkänna att jag hade en hel del tur.
Det var i måndags som det skedde. Marcus var på väg till jobbet, för en gångs skull på cykel.
– Jag brukar åka buss, men det var fint väder och busskortet hade gått ut. Så jag dammade av cykeln.
Han berättar själv vad som hände:
– Jag skulle köra om en äldre dam, ställde mig upp och skulle accelerera. Då gick kedjan av, hela cykeln vred sig och jag flög över styret rakt ner i asfalten.
Ambulansen kom
Resultatet blev en skrapad hand, armbåge och höft. Men inte mer.
– Det kunde gått riktigt illa. Jag låg i en hög på gatan och när jag kvicknade stod sex-sju personer där som hade stannat till. En av dem hade ringt ambulans för smällen såg nog rejäl ut. När de kom plåstrade de om mig, sen kunde jag ta mig till jobbet.
Smällen blev också en läxa säger han.
– Lika naturligt som det är att ta på bälte när man kör bil, lika givet borde det vara att ha hjälm när man cyklar. Det kommer jag ha framöver, man kanske inte har samma tur en gång till.
Tillbaka till innebandyn. Marcus, eller "Bulla" som han kallas, lämnade klubben efter SM-finalen 2015 och kände att det var en bra slutpunkt på karriären.
– Jag tyckte det då. Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till den här nivån eftersom jag vet hur mycket tid och kraft som krävs.
Han tog ett år i division 1, i Onyx från Nyköping, och var sen med Libk igen under sista veckan före SM-finalen mot Storvreta i Tele 2 Arena. Men då som reporter i sitt eget "Bulla on tour" som sändes på nätet.
Snabbt beslut
– Det kändes som man var en i laget igen, fast jag inte spelade. Men inte ens då hade jag en tanke på att komma tillbaka.
Sen gick allt snabbt.
– Jag pratade med klubben, vi pratade hemma och kom fram till ett bra upplägg som gör att jag kan kombinera jobb, familjeliv och innebandy på högsta nivå. Och nu är jag väldigt sugen på det här.
Försäsongen har gått bra och Marcus är noga med att poängtera att han vann nästan alla tester som laget genomfört.
– Tänk att en som fyllt 30 och som varit borta en hel säsong kan slå alla ungtuppar. Det har blivit många gliringar för det kan jag lova, säger han och skrattar.
Det enda han förlorade i var "idioten" över 150 meter. Där vann Jesper Alm.
– Bra att ha någon som pushar mig. Nästa gång vinner jag.
Marcus säger att han känner sig i sitt livs form.
– Fysiskt, absolut. Och jag känner mig väldigt motiverad, det ska bli riktigt kul att spela med de bästa, mot de bästa.
Kostsamt biobesök
Han fortsätter:
– För min del var det kanske bra att laget inte vann finalen mot Storvreta för då hade nog flera spelare varit mätta. Någon kanske till och med hade bytt klubb eller flyttat hem med ett guld i bagaget. Nu är alla väldigt sugna på en tredje final och jag tycker att det lag vi nu ställer på benen är det bästa jag spelat i någonsin.
Det är två säsonger sen Marcus spelade i Libk och så här i efterhand erkänner han att samarbetet med tränaren Johan Astbrant inte alltid var helt smärtfritt. Inte minst var det ett biobesök som de hade delade meningar om.
– Det var känsligt då, men i dag skrattar vi åt det. Jag hade fått biljetter till en dokumentär om Håkan Hellström i Fars dag-present av min sambo, och den skulle bara visas en gång i Linköping. Jag missade en träning och blev direkt förflyttad till bänken och fjärdekedjan. Inte förrän Martin Karlsson bröt foten mot Pixbo borta så fick jag spela igen, för då hade han ingen annan att stoppa in.
Han skrattar till:
– Och nu har jag och brorsan biljetter till Kents spelning här i Linköping. Vi får väl se om jag kan gå då...