Det är tidig morgon i Mariebergshallen i Motala och ett 20-tal nyvakna men spelsugna 5-åringar sätter sig i ring kring ledarna på golvet. Det är dags för Knattarnas träning, pojkar födda 2012, i Solfjäderstadens regi.
– Det är väl ingen som har ätit godis till frukost, undrar Peter Ek och räknar in barnen.
Johoodå, det är det flera som har gjort.
– Hur många har klätt granen då?
Flera händer upp i luften.
– Vet du varför man inte kan ha en björk istället för en gran? säger en liten knatte. Det förstår du väl, den skulle ju bli alldeles för hög och växa genom taket.
Flera viktiga spörsmål avhandlas under samlingen – bland annat om en skunk möjligen luktar så illa som det sägs, och huruvida det ska bli broccoli till kvällsmat eller inte – innan svansjaga tar vid som uppvärmning. Var och en får ett band att sätta fast bak i byxorna, sen gäller det att hålla undan svansen för kompisarna. Skulle man ändå bli av med den får man sträcka fram handen, hälsa artigt och säga sitt namn och på så sätt vinna tillbaka sin svans.
Det är en uppskattad lek. Högsta vinsten är att fånga tränarnas svansar. Då fnissas det i knatteleden.
Till slut delas alla rödblommiga barn upp i tre grupper och får orange, gröna och blå västar. En grupp börjar med hinderbana, en tränar teknik och den tredje spelar match.
Ludvig Lindblad torkar svetten ur pannan. Han är ett av de senaste tillskotten i gänget och stortrivs på träningen.
Hur kom det sig att du blev sugen på innebandy?
– Jag har gått på innebandy förut, tror det var på Storungarna (Dunungarna, en gympagrupp för yngre barn, reds. anm), men så slutade jag, fast jag fortfarande ville, så nu kör jag igen.
Vad är roligast då?
– Det är väldigt mycket som jag gillar mest, men om jag ska säga något så är det nog att vinna.
Aha! Jag har hört att du klär på dig redan på fredagskvällen för att vara beredd?
– Japp! Och så vill jag inte titta på tv på morgonen innan träningen för om jag gör det så tänker jag mer på tv:n än på att träna och så blir det att jag ligger kvar i soffan och bara kollar och kollar och kollar och kollar ... Bättre att låta bli.
Jag förstår. Vad är du allra bäst på, som spelare, tycker du?
– Att skjuta långt. Jag lärde mig skjuta med fötterna på Storungarna och sen lärde jag mig med klubba. Nu kan jag skjuta ett hundra kilo långt.
Det är väldigt långt!
– Ja.
Ludvig får sällskap av kompisen Colin Salomonsson. Han pustar lite och dricker vatten.
– Jag är svettig i pannan, säger han. Känn!
Ja verkligen, ni kör hårt. Vad gillar du mest?
– Mittenplanen, där man får skjuta skott. Det går bäst att skjuta när bollen ligger still.
– Vet du förresten, jag sköt bollen rakt på Samir (Rekic, ledare).
Jag såg det! Blev han arg?
– Nä, han gjorde high five och sa come on. Då sköt jag över målet en gång till!
Men ska man inte skjuta i mål?
– Jo, fast det gör jag bara när det är match.
– Det är härligt att se utvecklingen, säger Jocke Ljungqvist från ledarstaben. När vi började i höstas var många av barnen blyga, men nu vågar de ta för sig. Det är ju egentligen vår största uppgift här, att få dem att trivas, känna sig trygga och ha kul.
Hjalmar Schelin har just avslutat hinderbanan.
Vad är bäst med innebandy?
– Allt!
Brukar du titta när de stora killarna och tjejerna spelar också?
– Ja, jag tittar på innebandy på tv. Och till och med på riktigt ibland, då åker vi till den där stora hallen som ligger där jag simmar fast i en annan sal... Vet du?
Ah, du menar sporthallen. Skulle du vilja spela där när du blir större?
– Ja, det är bara att träna och träna och träna tills man får kramp i rustningen.
I rustningen?
– Ja, här. (spänner överarmen)
Jaha, musklerna?
– Nej, kramp i rustningen. Det är från en film som jag har sett. Dom säger så.
Han studsar iväg igen. Det är dags för avslutningslek.
Skeppet hägrar. Det gäller att lyssna på vad tränarna ropar. ”Skepp” – då ska man ro för allt vad tygen håller. ”Strand”, betyder ligga stilla och sola och ”hav” – ja, då gäller det att simma undan, inte minst från ”tränarhajarna”.
Dagens träning är över, klubbor och glasögon samlas ihop. Nu är det jullov och lååångt till nästa gång.
– Jag längtar redan, säger Ludvig Lindblad och vinkar.