Emil Risberg är utvecklingschef på innebandyförbundet och var en av de som hårdast drev på för att få till en ny modell för innebandyn att arbeta efter.
– Vi har ungefär 10 000 12-åringar i vår verksamhet och veta att ungefär 2 eller 3 av dem blir landslagsspelare. Då är det ganska tydligt, tycker vi, vad vår verksamhet ska syfta till och vilka vi ska satsa på.
Han fortsätter:
– Vi kan inte bygga en modell för att i unga år ta fram landslagsspelare, för de vet vi ändå inte vilka de är så tidigt. Syftet måste istället vara att vi ska få individer att fortsätta idrotta så länge som möjligt. Extra tydligt blev det eftersom statistiken berättade att 75 procent av de som fanns hos oss som 12-åringar var försvunna när de fyllt 20.
Han säger att man, i början, fick ta emot mycket kritik när man ändrade fokus och pratade mer bredd än tidigare.
– Helt plötsligt trodde folk att man inte får tävla längre, men det är ju inte det det handlar om. Men vi såg att effekten av tävlandet fick så stora konsekvenser för hur man driver verksamheten. Vi var så oerhört fokuserade på prestationen här och nu, framförallt i åldrar där puberteten spelar en oerhörd roll för en människas utveckling. Vi ledare, föreningar, har tyckt oss ha rätt att sätta individer åt sidan för att man just där och då inte är lika bra som de andra.
Han säger att en SM-tävling för 15-16 åringar påverkar systemet i en förening långt innan dess. Det finns en risk att det sätter ramarna för hur klubbarna bedriver sin verksamhet och där man mäter sin framgång i hur många spelare man fått med i distriktslaget.
– Om du tittar på en verksamhetsbeskrivning i nästan vilken förening som helst, i vilken idrott som helst, så står där hur det gått i serierna, cuperna och så vidare. Men det står inget om hur många som fortsatt i föreningen från året innan.
Därför införde man för ett antal år sen en utvecklingsmodell där man upp till 16 års ålder inte alls talar om att träna för att tävla. Istället handlar det om tre punkter:
* Rörelseglädje.
* Lära sig att träna.
* Träna för att träna.
Att träna för att tävla kommer först efter 16 års ålder.
– I samband med det tog vi en del andra beslut för att putta det här i rätt riktning. Vi höjde exempelvis åldern på distriktslagen från 15 till 16 år, har ingen SM-tävling förrän man är 16 år och inget landslag förrän spelarna är 18 år. Det gör, tror vi, att specialiseringen flyttas högre upp i åldrarna.
– Modellen bygger på att individen ska stå i centrum och där vi utgår från utövarens behov, inte ledarens eller föreningens behov.
Vid 16 år, vilket är naturligt eftersom det sammanfaller med gymnasievalet, kommer det första valet för utövaren.
– Vill jag satsa på det här, vill jag göra nåt annat eller vill jag hålla på med innebandy på lite lägre nivå?
Emil Risberg berättar att cirka 1 000 elever söker de 30 olika NIU-utbildningarna (Nationellt Idrottsgymnasium) inom innebandy varje år.
– Från de som först fick söka, de födda 1996, och några år framåt såg vi absolut en ”relative age effect” som man säger inom forskningen, det vill säga att det var fler födda tidigt på året som sökte. Det borde inte ha funnits den typen av effekt redan i ansökningsskedet, men det såg vi att det gjorde.
Däremot berättar Emil Risberg att bland de som sökte in till NIU förra året, alltså de födda 2000, började effekten försvinna för att vara helt borta på de som är födda 2001.
– Om det är en förklaring vet vi inte, men de spelare som var födda 2000 var den första kullen som inte upplevt ett distriktslags-SM för 15-åringar. Tidigare har vi sett att det varit en väldigt tydlig relative age effect inom SM för 15-åringar, vilket för oss var en tydlig signal på hur en enskild tävling påverkar ett helt system.