Bland det första Hans Vimmo Eskilsson, 52, säger när vi träffas för första gången på 30 år är:
– När jag gör något går jag all in. Jag har aldrig förstått mig på människor som bara satsar 90 procent när de bestämt sig för att satsa på något. Jag tycker att man kastar bort talangen om man inte ger allt.
Efter de orden begriper man varför han redan som 12-åring bestämde sig för att sluta äta godis – ett uppehåll som varade i sju år – bara för att ge sig själv chansen att bli en riktigt bra fotbollsspelare. Alkohol drack han aldrig under säsongen och "Eskil" startar i princip varje dag med en hemmagjord smoothie bestånde av havredryck, blåbär, rönnbär, spenat, ingefära och banan.
– Jag var nog lite som Gunde Svan. Han var extrem och gick sin egen väg och det såg jag upp till, säger Hans.
Så ser han fortfarande också oförskämt fräsch ut, solbränd och utan särskilt många extrakilon – trots att det är 17 år sedan den aktiva fotbollskarriären tog slut.
– Två-tre kilo upp eller ned har jag pendlat mellan, inte mer, poängterar Hasse.
Vi träffas nära hemmet i Hammarby sjöstad, bara ett par ruscher från Tele2 arena, och hinner med både en lång promenad, kort båttur och en smakrik indisk lunch i hans egna kvarter denna underbara och heta försommardag. Det blir ett långt och intressant samtal – med en före detta idrottsman som tagit betydligt fler spännande vägar än de flesta andra före detta idrottsstjärnor. Han har kallat sig börshaj, pokerproffs, fotbollsluffare och är numer livsnjutare.
Aktierna satsade han på en del redan under de avslutande åren i Hammarby. Pokern hade han som yrke under åtta år.
– Siffror har jag alltid haft lätt för, och när jag handlade med aktier försökte jag verkligen lära mig mycket om ekonomi för jag ville inte kasta bort pengarna. Jag var både noggrann och påläst. Pokern hamnade jag i av en tillfällighet, jag mötte ett proffs under en resa och han berättade om nätpoker. När jag började på allvar gick det snart bra och då hörde ett spelbolag av sig och gav mig ett förmånligt kontrakt. Det gick bra, jag hade inte ett enda förlustår av de åtta som jag spelade. Jag blev heads up-specialist (bara två spelare) eftersom jag gillar att analysera motståndare och är duktig på att lägga upp strategier i spelet. Men när boomen lagt sig fanns det nästan bara duktiga spelare kvar och eftersom man måste avstå en insats i varje pott till spelbolaget var det bara det som blev vinnare. Då var det inte lika roligt längre.
Ett av de många citat man kan hitta från dig är: "Jag spelade ihop mer på de åren än under fotbollskarriären".
– Helst vill jag vara försiktig när man pratar om spelvinster, det kan lätt låta skrytsamt. Men säg så här: jag har kunnat bygga upp det liv jag lever nu tack vare pokern. Samtidigt visar det också att inkomsterna i fotbollen var på en annan nivå förr, jag försörjde mig ändå 20 år på fotbollen, 17 år som spelare och tre år som tränare, säger Eskilsson som under tiden i "Peking" även vikarierade som lärare eftersom fotbollsspelarnas lön inte räckte till under de åren.
Någon poker nuförtiden?
– Jag har spelat tre turneringar sammanlagt de senaste två-tre åren och har vunnit två. Den ena i Stockholm, den andra i Valencia där vi har lägenhet nära casinot. Det handlade inte om några stora pengar, men det var en härlig känsla. I den tredje, i Swansea av alla ställen, lyckades jag inte lika bra.
Livsnjutare är ett skönt epitet.
– Kom jag på när många undrade vad man pysslar med. Det känns ju fånigt att säga att man inte gör någonting. För mig finns det tre viktiga saker i livet – hälsan, familjen och vännerna och att ha ett eget intresse.
Det är där fotbollsresorna kommer in.
Hans Eskilsson har – i ett imponerande excel-dokument – antecknat alla matcher, lag och arenor som han besökt eller spelat på.
– Faktum är att en av få matcher som jag inte har helt koll på är när du var med i Holland på träningsläger 1986. Jag har inte, trots efterforskningar, lyckats säkerställa vilken arena vi spelade på mot laget Telstar utanför Amsterdam, påminner Eskilsson till undertecknad.
Totalt har Hans besökt 86 länder – i alla världsdelar.
– Det finns en "klubb" för de som varit i 100 länder. Det känns lite pinsamt att inte tillhöra den. Än. Men jag utökar antalet till 87 i höst, har bokat in Jordanien, inskjuter han.
Hans berättar också om "200-klubben" – som han uppfunnit tillsammans med en god vän. Den är snäppet mer exklusiv.
– Där ingår de fem största ligorna i Europa, plus den holländska och andradivisionena i Tyskland och England. Dessutom allsvenskan. Det blir 174 stycken. Sedan har vi lagt till 26 klubbar som har mycket publik på sina matcher. Det blir totalt 200. I nuläget har jag 50 kvar...
Han bockade så sent som häromveckan av Dalkurd, nykomlingen i allsvenskan.
Hobbyn må vara exklusiv – men inte så dyr som den antyder.
– Jag är expert på att resa med lågprisbolagen, lever enkelt och åker för det mesta ensam. Vid ett tillfälle flög jag Stockholm-Budapest-Tel Aviv-Bukarest-Bergamo-Donetsk-Kutaisi-Katowice-Stockholm för 1 700 spänn, säger han stolt och får förklara att Kutaisi är en av Georgiens största städer.
I februari, i samband med Arsenal-Östersund i Europa league, klippte han sex matcher på sex dagar och räknar upp Championship-klubbarna Nottingham, Hull, Ipswich, Birmingham och Cardiff.
Bland de mer exotiska resmålen finns Teheran, med derbyt mellan Esteghlal och Persepolis som drog 100 000 åskådare. Bäst har han trivts under tripperna till mellan- och Sydamerika, hör man. Både Argentina och Mexiko är favoritplatser.
– För mig är det viktigt att få uppleva städerna också. Att kunna äta frukost på en liten gata, tillsammans med ortsbefolkningen och få se en äkta sida av miljöerna man reser till. Redan under åren i Norrköping och Hammarby var jag nog en av få som gillade att spela i dåvarande Tipscupen. Vissa såg resorna till de gamla öststaterna som en mindre bestraffning, jag såg en möjlighet i att få se något nytt. En underskattad turnering på så sätt. Jag fick chansen att se Östtyskland före murens fall, allt hamnar i minnesbanken. Jag har fått se många platser tack vare fotbollen, säger Eskilsson.
Du saknar inte ett vardagsliv?
– Nähe, inte den inrutade vardagen. Jag värdesätter friheten och ledigheten.
Historierna från alla resor och matcher är inte bara många – de fängslade den här reportern en hel förmiddag.
Ni får nöja er med tre kortvarianter av dem.
Den första är av det obehagliga slaget.
Inom loppet av ett år – båda skedde 2016 – var han med om två bombdåd i Istanbul. Det ena, i samband med derbyt Besiktas–Bursaspor, tog 38 människors liv. Då var han bara minuter från attentatsplatsen.
– Det otäcka var att min sambo Malin inte lyckades nå mig, de hade hört på nyheterna och visste att jag var där. Själv fattade jag inte exakt vad som hänt så när jag slog på telefonen hade jag 60 meddelanden. Jag förstår hur oroliga de var hemma.
Den andra kallar vi en riktig feelgod-anekdot.
Hasse skulle flyga från Arlanda, när folk i kön till incheckningen trängde sig allt närmare.
– Jag vände mig om – och stod axel mot axel med Brasiliens superstjärna Ronaldinho. Han såg allt annat än bekväm ut. Jag brukar inte bli starstruck, men det här var under hans storhetsperiod, så när vi mellanlandade i Frankfurt gjorde jag en trevare och började snacka med honom på portugisiska. Eftersom jag spelat med några bra brassar i Sporting Lissabon, som jag gissade kunde vara hans förebilder nämnde jag dem vid namn – och det var en islossning. Vi pratade fotboll en bra stund efter det!
Den tredje kan vi kalla en lycklig omständighet – och ett av de få tillfällen när Hasse Eskilsson använt sig av sitt kändisskap.
– Det var ett helt slutsålt derby i Istanbul, med Fenerbahçe på ena sidan. Då plockade jag fram en privat bild på mig och Kennet Andersson och visade vid entrén. Han var stor där nere under sin tid i klubben, och så var den saken klar...
En fjärde, som handlar om en B-lagsfight på Grimsta i Stockholm och har fått något av kultstatus, kan ni lyssna i ett klipp här intill.
Historien om hur den 19-årige anfallaren hamnade i Norrköping 1985 tål också att berättas.
– Någon på "Parkens" läktare gav tydligen IFK:s andretränare Sören Cratz, i spelargången vid en allsvensk match, en lapp med mitt namn och telefonnummer på där det stod att "den här killen måste ni kolla upp", minns han.
IFK var en av rätt många klubbar i allsvenskan som så småningom visade intresse för talangen efter två fina säsonger med sammanlagt 20 mål i IFK Östersunds div 3-lag.
Men valet blev aldrig svårt för skyttekungen från Jämtland.
– Norrköping visade en proffsighet och ett intresse som var större än de andra klubbarnas. Minns att Gunnar Monier (kassör) fick mig att känna mig välkommen och eftertraktad. Han var fantastisk på att ta hand om spelare. Förutom att jag fick träna med a-laget, fick jag också åka med när Norrköping spelade semifinal mot Hammarby på Söderstadion. Det uppskattade jag mycket.
Med sitt enorma hårsvall, blixtrande steg och uppoffrande spelstil blev han snabbt en profil i Norrköping.
– Första året hängde vi kvar, med ett nödrop. Minns att vi vann mot Mjällby med 5–3 i en viktig match, de andra två åren gick bättre. Vi nådde semifinal båda gångerna. Sista året blev vi också tvåa i allsvenskan, påminner "Eskil" som flyttade till Stockholm efter de tre säsongerna med motiveringen att han hade en större chans att få spela i anfallet.
Trots att det är över 30 år sedan han lämnade Östergötland för spel i Hammarby – efter en bytesaffär där backen Sulo Vaattovvaara gick motsatta vägen – håller han kontakten med några av spelarna från den tiden. IFK:s ungdomsansvarige Tony Martinsson och Mikael Fyhrberg, i dag kanslichef hos Lindö FF, är fortfarande goda vänner, och bland de han umgicks flitigt med under de tre åren 1985-87återfinns till exempel Sören NIlsson och Tor-Arne Fredheim, som gjort tränarkarriär.
Bland de stora profilerna på planen de säsongerna kan vi räkna upp hårdskjutande Ranko Djordjic, IFK-ikonen Janne Hellström och landslagsmännen Janne Svensson och Peter Lönn.
Både Hellström och Lönn – liksom Lasse Eriksson och "Sulan" Vaattovaara" – fanns med i det OS-landslag 1988 där även Eskilsson ingick och som tog en femte plats i sydkoreanska Seoul. Där hamnade "Eskil" efter en blågul drömdebut i Berlin under påsken 1988, med succé mot Västtyskland och Sovjetunionen. Ytterligare ett mål i vänskapslandskampen mot Wales innebar att Hammarby-forwarden plötsligt var en av Sveriges hetaste anfallare.
Den sommarens påskrivna femårskontrakt med Sporting Lissabon blev dessvärre karriärens första stora misstag – och berodde inte enbart på att den tekniska och smånätta fotbollen i den portugisiska klubben inte passade en djupledslöpande anfallare som Eskilsson. När klubben insåg att fyramiljonersvärvningen från Sverige inte var rätt spelartyp och istället värvade ett flertal brassar lånades han ut till Braga.
Det var då ett mindre helvete började.
Plötsligt dök ett dokument upp, med Eskilssons förfalskade underskrift på, där Sporting hävdade att svensken avsagt sig all resterande lön från storklubben. Uefa gick in och medlade men i slutändan fick Hans Eskilsson bara ut 380 000 kronor av de fyra miljoner som han ansåg klubben vara skyldig. I centrum av affären fanns dåvarande Uefa-presidenten Sepp Blatter. Hans namn ska du inte nämna för högt i närheten av norrlänningen.
– Presidenten i Sporting träffade Blatter. Dagen efter ser jag en bild i tidningen på presidenten och Sepp Blatter som skakar hand. Med facit i hand, och det man i dag vet om hur smutsiga affärer han var inblandad i, är jag förstås övertygad om att han blev mutad även där. Jag brukar påpeka att jag fick i alla fall en gratis advokatutbildning under tiden där nere, säger Hans Eskilsson med ett snett leende.
Han påminner också:
– Konsekvensen för mig blev att jag tvingades ha amatörstatus så länge kontraktet med Sporting gällde. Det här var ju före Bosman, så jag spelade tre säsonger i Hammarbys division 1-lag utan lön.
Det som skedde utanför arenorna påverkade även prestationerna på.
Besvikelsen var också påtaglig när han inte tog en av de fem forwardsplatserna i Olle Nordins VM-trupp 1990.
– Helt klart. Men konkurrensen var hård, det var våren när Tomas Brolin slog igenom, konstaterar Hasse om 1–2-marschen i Italien där istället Mats Magnusson, Stefan Pettersson, Johnny "Bråttom" Ekström och Mats Gren fick chansen vid sidan om IFK Norrköpings stjärnskott.
Den korta landslagskarriären tog slut där – men i allsvenskan blev Eskilsson under 1990-talet en stor profil. Efter totalt elva säsonger i Hammarby fick han ikonstatus – trots en säsong hos rivalen AIK.
– De där riktigt starka känslorna som har varit vid vissa övergångar slapp jag. En av anledningarna var nog att jag bara gjort en kort tid i "Bajen", ett halvår, när jag återvände till Sverige. En annan att Hammarby var i ettan då och inte ett realistiskt alternativ, menar han.
Där närmar vi oss det andra misstaget i karriären.
– Jag ville gärna bli mittback istället för att spela forward, kände att jag hade rätt egenskaper. Det var i Hammarby redan i mitten av 90-talet. Efter mina år som forward var jag duktig på att läsa av spelet, och även om min teknik bara var sådär höll den god mittbacksklass, och jag kände att det kunde bli min position. Men målfarliga anfallare var det inte så gott om så att jag lät mig övertalas att bli kvar längst fram. Det var först under Roffe Zetterlunds tid som jag lyckades snacka till mig chansen. Det blev helt rätt för mig! Jag ångrar bara att jag inte hamnade där långt tidigare.
Han konstaterar också med viss belåtenhet: de tre allsvenska klubbar han representerat genom åren toppar allsvenskan 2018 vid VM-uppehållet.
– Hammarby är den stora klubben i mitt hjärta, men både Östersund och Norrköping har en plats. Jag spelade i AIK också och jag är inte typen som kan tycka illa om en konkurrent på det sättet, men de elva säsongerna i "Bajen" har satt spår, säger mannen som är inne på sitt femte år i föreningens styrelse.
Och han tror hårt på sitt lag i årets serie.
– Nu spelar vi en fotboll man känner att man kan stå för, det är ju skälet till att vi bytte ut Jacob Michelsen och tog in Stefan Billborn. Vi har också fått in bra nya spelare.
– Även om allsvenskan tappat i slagkraft är det en av Europas jämnaste ligor, vet inte om någon annan har haft lika många olika vinnare under 2000-talet som vi. Det är också en dragkraft.
Vi avrundar naturligtvis med lite VM-snack.
Hur går det för Sverige?
– Bedriften är redan gjord, att slå ut både Holland i kvalet och Italien i play off var ruskigt starkt. Känslan är att vi slår ur underläge, vi bör inte gå vidare från gruppspelet. Det finns inte tillräckligt många verktyg framåt. Men en av Jannes (Andersson) bästa egenskaper är hans prestigelöshet. Han är bra på att omge sig med bra människor och han har som sagt sett till att Sverige slagit ut två stornationer...
Vilka vinner VM?
– Tyskland och Brasilien spelar final, men jag alltid haft ett gott öga till Spanien också efter mina år i Valencia.