Ibland är det märkbart vad det betyder mycket i idrott, det som sitter ovanför axlarna. IFK Motala har haft sina ångestfyllda föreställningar i elitserien den här vintern, där det krampat och funderats och bitits på naglarna. Som favorit har IFK många gånger haft svårt att leverera, när kraven funnits på seger och två poäng. Då har laget ibland haft svårt att leva upp till förväntningarna.
Det är när ingen förväntat sig något som IFK ofta kunnat skrälla. Som i segern hemma mot Edsbyn och som poängen borta mot Bollnäs och Sandviken.
Nu på söndagen var det läge att släppa ned axlarna igen. 2–1-segern mot Broberg-Söderhamn i fredags var av nervdallerkaraktär, men när det nu blev seger där och biljett till slutspelskamp så skapade det mentalt drömläge inför matchen mot Villa.
IFK hade absolut ingenting att förlora och det lyste kravlöshet om laget. Det var liksom bara att gå ut och köra, och släppa ut all energi. Med ett 17 dagar långt uppehåll väntande efter match.
Villa hade säkrad serieseger att spela för, en seger som ger 100 000 kronor. Men ändå hade det beryktade topplaget och den stora SM-guldfavoriten svårt att få upp något högt tempo under den blå himlen. IFK Motala kunde denna gnistrande vinterdag bjuda publiken på en hel del delikatesser och kunde visa att i halvhögt Villatempo så hänger IFK med.
Fredrik Lönn och Elias Gillgren tog båda initiativ till mycket konstruktivt spel, och Jonas Enander var het redan i första halvlek. Efter pausen fick IFK-anfallaren rättvis utdelning genom två kvitteringar.
Allra bäst i IFK var annars Finlands landslagsmålvakt Jussi Aaltonen som stod för många olika sorters räddningar när Villa skapade chanser. Aaltonen var IFK:s store hjälte och var den som indirekt bäddade för att Albin Rohlén, som haft en lite anonym säsong, kunde bli poängräddare med sitt sena 3–3-mål.
Jag tycker att det är stort att IFK efter uppehållet nu med ännu bättre förutsättningar kommer att kämpa om en slutspelsplats. Mest vill jag berömma tränaren Mattias Sjöholm för det, Sjöholm som i två och ett halvt år i ledarstaben systematiskt gjort IFK till ett bättre och bättre bandylag. Sjöholm är med sin snällhet och sitt mjuka ledarskap en naturlig chef, och dessutom smart matchcoach, och jag hoppas verkligen att han får ihop livspusslet, kör på och utvecklar laget vidare.
Till sist: Bortgångne Rune Andersson, en av IFK Motalas stora ledare som gjort oändligt mycket ideellt för ortens bandy och fotboll, hedrades före matchstart med en tyst minut. Runes son "Larsa" Andersson var med och förde IFK till högsta serien och var med om de första stora publikåren i början av 1980-talet.
Rune var den gamla sortens idrottsledare som hade idrottsplatserna som sitt andra hem, ja kanske var det rentav hans första hem.
Det är den sortens engagemang som idrotten fortfarande bygger på och är beroende av, hur mycket pengar som än blandas in på elitnivån.