I Motala var på måndagen P-G Fahlström och Mats Glemne, lektorer i idrottsvetenskap på Linnéuniversitetet i Växjö, på plats och föreläste i ämnet om hur utvecklingen av talanger kan bli bättre.
På eftermiddagen fick anställda inom den lokala idrotten och länets idrott chansen att höra duon och på kvällen var det övriga idrottslivets tur.
– Vi har följt alla Sveriges elitidrottare under en period och sett hur resan har sett ut. Det kan man dra lärdomar av, säger P-G Fahlström.
– De som har blivit duktiga har i många fall hållit på med flera idrotter länge, säger Mats Glemne.
När det gäller tidig specialisering är andra länder ofta mer för det än vad Sverige är. Men i svensk idrott går det allt mer mot en tidigare specialisering, där olika akademier driver på tidig satsning på en enda idrott.
– Det finns en tendens åt det hållet här, säger P-G Fahlström som förordar en bredare träning där ungdomarna håller på med flera idrotter.
Den andra spaningen som "professorerna" har är föräldrarnas stora betydelse. Det gäller i många fall att ha föräldrar som har tid och råd med talangens idrott.
På pojksidan höll 45 procent av papporna på med samma idrott och på tjejsidan 35 procent.
– Det finns ju massor av ungdomar som saknar intresserade eller kunniga föräldrar, talanger som kan gå förlorade bara därför. Här gäller det för idrotten att vara vaken och få med även de föräldrarna eller stötta de barnen på något vis, säger Fahlström och Glemne.
Tredje synpunkten från lektorerna är idrottsgymnasierna, som har en avsmalnande effekt på det fortsatta idrottandet. Många landslagsaktiva har gått idrottsgymnasium och många landslag är svåra att nå utan att ha tagit vägen via idrottsgymnasiet.
– Här måste vi få ett bredare och flexibelt insläpp till gymnasierna. Idrottsgymnasierna är en bra modell, men kan bli lite för avgörande. Det finns en risk för att man stänger vägen för de som inte kommer in och då kan priset bli högt, att ungdomarna slutar, säger P-G Fahlström.
Lektorerna ser det som naturligt att en ungdom blir bra i något om man börjar slipa på färdigheten från fyra års ålder och sedan bara kör den sporten.
Samtidigt är det då både skaderisk och risk att man tröttnar, om det blir för ensidigt.
– Vi vill ha en långsiktighet och en röd tråd. En tydlig organisation och en positiv tröghet. Att man tror på det man gör och exempelvis inte sparkar en ungdomstränare för att ett lag inte vinner. Man ska ha tålamod och även låta ungdomarna ta vara på livets andra intressen. Man ska se hela människan, då blir det idrott hela livet, säger P-G Fahlström.