Ann-Sofie Brehmer-Hjertstedt vill vara en fajter, även efter den aktiva fotbollskarriären.
– Det är bra att vi säger ifrån nu, att frågan uppmärksammas. Tjejer lägger lika mycket tid som killar och Svenska fotbollförbundet måste göra någonting åt jämställdheten. Det ska vara rättvist, säger ordföranden i Östergötlands idrottsförbund.
Brehmer-Hjertstedt vet vad hon talar om. I ett helt liv har hon brunnit för fotbollen, först som spelare och sedan som ledare. Nu jobbar hon i styrelserummen där hon är med i styrelsen i Linköpings FC. Ett LFC som hon ser får betala lön till spelare på landslagsuppdrag och där hon sett klubben kamma noll i förstapris när det blivit SM-guld. På herrsidan är utdelningen en annan.
– Det är tufft, vi har ingen klubbdirektör nu i LFC och det märks. Hon gjorde väldigt mycket. Det skulle behövas så mycket, en idrottspsykolog till exempel. Vi vill ge tjejerna de bästa förutsättningarna som finns och jag vill vara med och utveckla laget. Målet är att fortsätta leverera damfotboll i världsklass, säger ÖIF-basen.
Ann-Sofie Brehmer-Hjertstedt växte upp i Fornåsa där hon höll på med det mesta av sport. Det var handboll, basket, innebandy, jazzdans och ridsport. Men fotbollen var alltid nummer ett.
Det var spel i Fornåsa, Boren, Mjölby Södra och Kenty, men först en comebackhöst 2002, när hon var 34 år, nådde hon allsvenskan. Det var Michael Bjurbäck som bad henne när kompisen Vailet Davour blev skadad. Brehmer blev målskytt i Kentys 1–2-förlust borta mot Älvsjö.
– Vi hade en fembackslinje där jag bildade mittförsvar med Lotta Rohlin och Malin Gustavsson, minns hon.
Bästa minnen från karriären?
– Åren i Södra med Michael Bornehav som tränare på 90-talet. Vi hade så roligt då. Men jag ångrar att jag inte tog chansen i allsvenskan tidigare, säger hon.
Brehmer-Hjertstedt har varit talangutvecklare och förbundskapten i länet och har tränat en rad lag, både flickor och damer. Förebilden är Pia Sundhage. Från henne har hon hämtat sitt motto, förutom då att det alltid ska vara roligt.
– Man ska ta tillvara på allas spetskompetens och göra varandra bra. Man ska göra mer av det man är bra på, säger hon.
Hela sin vakna tid kan man säga att ÖIF-basen jobbar för rörelse. På Vasakolan i Mjölby, där hon är rektor, handlar det om att få in rörelse som en naturlig del av skolarbetet. Som förbundsbas vill hon att rörelse och någon form av sport ska bli ett livslångt intresse för östgötarna.
– Det gäller att föreningarna kan locka ungdomar som inte vill tävla att röra på sig, att vi får med dem också. Det ska finnas plats för alla, säger Brehmer-Hjertstedt.
Något du själv drömmer om att göra i framtiden?– Ja, ett tvillinghopp med fallskärm, säger ÖIF-basen.