Den 15 april 2000 klev Malin Karlsson, som hon hette då, av planen efter att Sverige hade förlorat EM-kvalmötet mot Österrike med 30-25 i hennes 51:a och sista landskamp.
Nästan exakt 21 år senare såg hon på onsdagen Nina Koppang göra landslagsdebut och det hon såg gav henne rysningar.
– Vilken debut och prestation! Fantastisk spelartyp, explosiv, följsam och modig. Bra egenskaper hon kommer ha mycket användning av, säger Malin när Sporten ringer upp för att kolla vad VHF:s första landslagsspelare har för relation till handbollen i dag.
– Jag har ingen kontakt med den alls. Jag älskar handboll absolut. Men jag har barn som spelar ishockey så jag har lagt mitt engagemang där. Jag försökte länge och väl att de skulle spela handboll. Men efter en hockeyträning tittade de storögt på mig och sa att det är ju så här det ska kännas. Så jag är en besviken moder, säger Malin och skrattar.
Landslagen håller hon dock koll på och inför varje säsong går hon igenom SHE-klubbarna trupper för att ha lite koll på vilka som spelar i klubbarna.
Och hon gläds över att småstadklubben VHF har lyckats fostra ännu en spelare som tagit sig hela vägen till landslaget.
– Det är häftigt. Det går ju och allt handlar om vilka förutsättningar man får i sin hemmiljö. Det handlar sällan om att man ska vara i de stora klubbarna tidigt. Man kan gått och väl träna hemma i småklubbarna och få de fördelarna som småklubbar har. Det är ju genomgående att många som sen lyckas i landslaget kommer från småklubbar, säger Malin.
Som fortsätter:
– Jag hade otroligt bra stöttning från mina tränare i VHF, Lars-Gunnar Svensson, Magnus Brage och Roger Skoog. De tog hand om oss som ville och utmanade oss. Så ledarna är fantastiskt viktiga. Därför kommer framtidens storstjärnor också att fostras i småklubbarna om det finns bra ledare tror jag.
Sin landslagskarriär inledde hon mot Danmark i februari 1994 och kom sedan alltså att sträcka sig över sju år och 51 matcher under vilka hon noterades för 78 mål.
Vilka är dina starkaste minnen från tiden?
– Framför allt så spelade jag under en period då svensk damhandboll inte hade den bredden och toppen den har idag. Så det häftigaste var att få komma ut och möta alla stjärnor som man aldrig fick möta i klubblagsspel. Som Danmarks Anja Andersen, hon var stor då, världens bästa.
Första gången man drog på sig landslagströjan, det minns jag väldigt väl. Och första gången jag fick spela tillsammans med Mia Hermansson Högdahl. Då tänkte man inte så mycket på det. Men när man backar bandet nu känns det som, fasen man var rätt ihärdig.
Året efter sin sista landskamp fick hon vara med och spela hem Skurus första SM-guld. En prestation som hon rankar högt i karriären.
– Det var ju jättehäftigt och vi i det gänget hänger fortfarande ihop. Handbollen ger mycket mer än det som händer på de där 40 gånger 20 metrarna.
2007 avslutade hon handbollskarriären men har sedan dess blivit kvar i Stockholm där hon jobbar som polis.
– Men jag tar alltid ett varv i sporthallen när jag är hemma och luktar lite på klistret och på väggarna.
Den tredje VHF-tjejen med landskamper är Marie Karner som gjorde två landskamper 2000. Dessutom så har Roger Skoog varit förbundskapten för Sverige under en turnering i Norge 1996.