När Sverige U17-damer förra helgen tog silver i EM i Slovenien så var VGIF-fostrade Nina Koppang en av spelarna i det svenska laget. Sedan några dagar är hon hemma hos familjen i Vadstena.
När vi hälsar på och ber henne beskriva upplevelsen av sitt första internationella mästerskap blir svaret.
– Kul och tråkigt för min del.
Ett svar som kräver en förklaring och när hon ställt fram saft och bullar och satt sig tillrätta så kommer den.
– Vi skulle möta Norge i första matchen och vi hade en träning nere i Slovenien innan den matchen. Då stukade jag foten. Det var två ligament som blev skadade och dessutom fick jag en kompressionsskada. Det var riktigt tråkigt när man tränat hela året för det här, säger Nina med en menade blick.
Hon trodde först att det inte var så allvarligt. Utan att det bara rörde sig om någon lättare skada och att hon bara skulle missa just öppningsmatchen mot Norge.
Men efter att ha blivit undersökt så fick hon beskedet att det var värre än så av landslagsledningen.
– De sa att jag inte skulle kunna spela alls så de skrev ut mig ur truppen. Men jag stannade ändå kvar i hopp om att det skulle bli bättre så att de skulle skriva in mig i den igen. Jag vet inte hur många timmar jag legat med foten lindad. Men det blev bättre, det gjorde inte ont även om den fortfarande var svullen.
Så med tre matcher kvar av mästerskapen fick hon hoppa in.
– Jag fick spela lite mot Österrike. Det kändes helt ok men jag kände mig inte hundra och hade det lite svårt. Min spänst är ju en viktig del i mitt spel, säger hon.
Att spänsten inte var det den brukar vara märkte hon än tydligare i semifinalen mot Frankrike. Där fick hon i ett anfall bollen i sin favoritposition, tog fart mot målet och satsade för att hoppa och skjuta över försvararna.
– Men jag lyfte inte från golvet. Så när jag skulle skjuta så blev jag blockad och drog handen rakt i huvudet på en fransyska och spräckte ögonbrynet på henne, säger hon och skakar på huvudet.
Hon fortsätter:
– Det var jobbigt mentalt. Det blev många samtal hem och många tårar. Men sen gick det ju så bra för laget så det var fantastiskt att få vara med om det även om det inte var mitt mästerskap.
Ja, laget överraskade och tog sig hela vägen till final. Där blev Ungern för svåra och vann med 28–24.
– Vi var nära men de var skickligare som lag. Vi hade inte kunnat göra så mycket mer än vad vi gjorde. Men om vi får ett år till så tar vi dem, säger Nina som svarade för ett mål i finalen.
Nu väntar en veckas vila hemma i Vadstena innan Nina återvänder till Göteborg och andra året på handbollsgymnasiet. Som hon kommer inleda med rehabträning. Någon fara för att hon inte ska vara redo när handbollssäsongen med Sävehov drar igång på allvar tror hon inte det ska vara. En säsong där hon redan nu har en match i tankarna.
– VI möter ju Vadstena i steg 1 i SM. Det ska ju bli speciellt, säger hon med ett leende.
Innan vi skiljs så frågar jag hur det går med fotbollen där hon också spelat ett antal landskamper. Tidigare har hon sagt att hon vill fortsätta med båda och inte välja bort någon.
Men nu har hon kommit fram till att det är dags att släppa fotbollen.
– Jag spelade ju EM-kvalet i fotboll i mars. Efter det kändes det som jag var klar. Det kändes inte som jag gav mig själv chansen att bli så bra som möjligt i någon av sporterna om jag skulle hålla på med båda. Det var kul och jag älskar verkligen fotboll. Så det kändes bäst så, tiden var kommen och det ska bli väldigt skönt att kunna fokusera på en sak och göra det till hundra procent.