Ja, jag funderade på det där när bara 156 personer satt och såg östgötaderbyt på Idrottsparken. Toppjagande Maif, traktens bästa fotbollslag, fick vinna prestigematchen utan att i stort sett någon mer än närmast sörjande såg på.

Det kändes inte bra för stan, även om det nu var tv-sändning som många kanske följde och även om Maif inte är känt som ortens mest populära lag. Ändå fick det mig att tänka på vad det är som lockar folk till liveidrotten. Det är livsviktigt, se på största laget Piraterna som kan falla på sviktande publikintresse.

Men kanske är förklaringen egosamhället. Vi är mer intresserade av vårt eget görande än att se på andra. Vi behöver heller inte träffa andra live, eftersom vi är så sociala ändå på sociala medier.

I så fall krävs det extra känslor i dramat om det ska locka, något utöver det vanliga. Maif kanske folk räknat bort från andraplatsen och i stället var det då mer lockande att se traktens två bästa handbollslag. Motala vs Vadstena har en häftig tradition och nu var det oväntat bra tryck när gästande VHF slog MHK, till stor glädje för halva läktaren. Tror faktiskt att lillebror Vadstena hellre slår Motala än tvärtom, det är min bild genom åren.

Nåväl, helgens idrottare hittade jag på IP ändå och det var en ung grabb: Pontus Eriksson. Två viktiga mål har han gjort nu för Maif efter återkomsten efter knäskada och det lyste om honom hur roligt det är att spela. Eriksson, född 2000, kan gå långt om han bara slipper mer skador.