Inför välfylld läktare i Vadstena sporthall var det release för den nya sången "Vi är vita och röda" på lördagen. Hymnen släpptes till ett bildspel på storbild, till stora applåder från klubbkamraterna.
– Det känns som att den fastnade direkt, säger Johan Lindell.
– Det har saknats en kampsång som är VHF:s egen, tycker Johan Parmbäck.
Förebilden var IFK Göteborgs "Snart skiner Poseidon" och det var meningen att det skulle vara en stämningsfull sång av italiensk karaktär.
– Men vi kommer att göra en remix med mer drag i, som lagen kan ha när de springer in till match, säger Johan Parmbäck.
Lindell och Parmbäck är båda gamla A-lagsspelare och senare ledare. Med ett VHF-hjärta för evigt.
I helgen har både ung och gammal och tjejer och killar tillsammans firat VHF:s 50-årsjubileum. En av hemvändarna var Emil Beckman, gammal spelare som hunnit bli 39 år och numera bor i Göteborg där han jobbar för förbundet.
Beckman berättade vad VHF betytt:
– Jag hade aldrig varit den jag är utan handbollen. Jag har fått kompisar, vänner, starkt självförtroende. Lärt mig samarbete och vad en vikänsla är för något. Jag är väldigt tacksam, sade Emil Beckman.
Många pratade om gemenskapen och den familj som handbollsföreningen är för många.
– VHF är hemma för mig. Jag växte ju upp i sporthallen och läste mina läxor här. Pappa var tränare och mina systrar spelade i damlaget, sade Björn Löfstedt, numera känd från filmen "Småstad" och som stod i mål i VHF:s A-lag i 30 år.
Anton Högberg, som ska flytta till Redbergslid i höst, håller med:
– VHF är en stor familj, en fantastisk klubb.
Linnéa Ronell, målvakt i damlaget, säger samma sak:
– Det är gemenskap mellan alla åldrar.