En klubb som blev en stomme i Vadstenaidrotten och som i helgen firar 50 år.
– Det är gemenskapen jag tänker på, säger Roger Skoogh, eldsjälen som gjort i stort sett allt man kan göra i klubben.
Om det finns ett stort intresse så brukar saker hända av bara farten. Det fanns ett riktigt stort handbollsintresse i Vadstena i mitten på 60-talet, så stort att VHF bildades utan att det fanns en riktig hall att spela i. I början fick Vadstenas lag spelade på intill-liggande orter som Ödeshög och Motala.
Men Vadstena sporthall stod klar till 1968, ett tempel som är VHF:s hemvist än i dag. Och under de 50 åren har VHF blivit en grundbult i ortens idrottsliv.
Sportsliga framgångar har inte saknats, damlaget har varit två gånger i ettan, 1983/84 och 1998/99, det blev bara ett år båda gångerna, och landslagsspelare som Malin Karlsson, Marie Karner, Sandra Berg och Sofia Falk fostrades i Vadstena.
Herrlaget har inte nått lika högt, men vann ett år division 3, dock utan att flyttas upp på grund av en serieomläggning.
Om Malin Karlsson, född 1975, hålls som klubbens största damspelare så nämns Lasse Ramå, född 1955, som den störste herrspelaren.
– Vi brukar prata om det gyllene 90-talet. Vi gjorde ett stort jobb i slutet av 80-talet kring utbildning och vad VHF skulle stå för. Det arbetet skördade vi frukten av på 90-talet. Det man jobbar med blir bra ungefär tre år senare, sällan direkt, säger Roger Skoogh.
Anna Axman, tidigare Lindqvist, var själv med och spelade den andra gången som VHF kvalade sig upp till ettan. Hon har stannat i klubben och var ett tag spelare, styrelseledamot och ledare samtidigt. Nu är hon ungdomsansvarig.
– Gemenskapen har vi lyckats behålla. Att vi bryr oss om varandra över laggränserna, tycker Anna.
Hanna Jonsson, som också vuxit upp i klubben, pratar om alla vänner hon har fått genom handbollen. Hennes lag var aldrig särskilt framgångsrika, men hade roligt, och hon blev kvar. Nu både herrjuniorledare och knattetränare.
– Hela upplevelsen med cupen i Hallsberg har varit fantastisk. Att bo alla tillsammans i en hall, beskriver Hanna.
I dag är VHF på max på ungdomsbredden, fler än de 15 lag som finns kan klubben inte ta emot. Men det är klart att det varit ett stort hål efter ett herrlag, och damlaget, som ännu inte bestämt sig om division 2, lämnar också en del övrigt att önska.
– Vi har duktiga tränare på ungdomssidan och där mår vi bra. Men vi tappar i 16-17-årsåldern och det är dåligt på seniorsidan, konstaterar Roger Skoogh.