Alexandra Simonsson.
I början av oktober, någon vecka innan VHF:s seriepremiär, fick Alexandra beskedet att knölen i hennes bröst var cancer.
– Det var lite omtumlande så klart. Det var inget jag hade tänkt att jag skulle få som 30-åring. Det får ju bara de som är äldre om man inte har haft det i släkten tidigare tänker man, säger Alexandra när vi slagit oss ner vid hennes köksbord i hemmet i Motala och hon fyllt upp våra kaffemuggar.
2020 var det 7570 kvinnor i Sverige som diagnostiserades med bröstcancer. Ett besked som fullt förståeligt vänder upp och ned på livet och får många att bli förtvivlade och bryta ihop. Även om det var chockerande var att bryta ihop aldrig ett alternativ för Alexandra.
– Jag kände att det här får inte bryta ner mig. Det blir en liten omväg i livet som man inte planerat för. Men har jag nu fått den här lotten måste jag ta den och göra det bästa av det. Visst var det en chock. Men det var verkligen så att det här ska jag klara att ta mig igenom. Då blir det inte bättre av att jag åker hem och lägger mig i soffan. Sen är det klart att jag har legat där och varit ledsen vissa dagar också, säger hon och lyfter blicken och möter min.
Hon fortsätter sen med ett bestämt uttryck i de blå ögonen.
– Att gå upp och ha en fungerande vardag, att se positivt på saker tror jag att man kommer långt med. Och det är många som hört av sig och tyckt att det är fantastiskt att man kan ha sån energi och att det smittar av sig.
Att hon alltid varit en person som ser positivt på saker och ting och som vill inspirera andra menar hon hjälpt henne i den situation hon är nu. Därför har hon delat med sig av sina upplevelser på sociala medier och uppmuntrat andra till att röra sig och ta tillvara på de goda stunderna i livet. Precis som hon gjort under de tio år hon varit verksam som personlig tränare.
– Jag kan inte förändra mig bara för att jag fått ett sånt här besked. Jag har varit ganska öppen med att jag fått det här och delat med mig av det. Då har många människor och andra som fått liknande diagnos hört av sig och berättat att de också blir inspirerade. Det är fantastiskt att vi kan lyfta och hjälpa varandra. Sen kanske vissa är mer drivande i att peppa andra och vissa behöver mer stöd för att höja sig. Jag blir ju stärkt av att peppa andra och när jag tränar någon som blir bättre får jag också energi.
Alexandra Simonsson ser sällan mörkt på saker och ting. Hennes positiva personlighet menar hon har varit till stor hjälp i den situation hon är i nu.
Att inte spela seriepremiären var aldrig aktuellt men tanken på att det skulle kunna vara hennes sista match i karriären var tung att tänka. Nu blev det inte så. Alexandra har påverkats mindre av cellgiftsbehandlingarna än vad hon förväntat sig och hon har nu varit med på planen de två senaste matcherna.
Att hon haft handbollen och stödet från lagkamrater och VHF, där både dam- och herrlag bestämt att spela med rosa skosnören för att uppmärksamma cancerfonden har betytt jättemycket för henne under den här tiden.
– De gjorde en insamling direkt efter första seriematchen och det blev ett jätteuppsving. Man är tacksam för att det finns så många fina människor runt omkring en. Man tänker väl inte att alla ska sluta upp och att man ska få all den kärlek jag har fått under den här tiden. Att folk skänker pengar, det räddar ju flera än bara mitt liv, men det är ändå en tanke mot mig. Det är fantastiskt. Det är ett enormt stöd och att jag har orkat vara där och spela fortfarande är otroligt kul, säger hon och spricker upp i ett varmt leende.
Samtidigt som hon är tacksam för att hon rent fysiskt mått bra under behandlingen har hon inte undgått en av dess biverkningar. Bland annat den att tappa håret.
– Tio dagar efter första behandlingen började det bara lossna. Då rakade jag av det och det var en konstig känsla för det blev så påtagligt då. Ditt yttre blir ju så förändrat. Jag känner inte igen mig själv i att vara rakad. Så det har varit den känslomässigt jobbigaste biten än så länge.
Vem är du? Tappa sitt egna hår är det som Alexandra Simonsson menar har varit det som varit känslomässigt jobbigast. För den hon ser i spegeln i peruk nu är inte den person hon känner igen sig i.
"Du kan säga att det bara är hår. Men det är inte bara hår. Jag jobbar ju som frisör och det knappt gått en dag utan att jag har gjort något med håret och nu har jag inget hår."
I andra änden på den känslomässiga stegen finns beskedet hon, dagen innan sin födelsedag, fick förra veckan. Nämligen att behandlingen fungerar.
– Det var fantastiskt att få positiva besked om att cancern har minskat. Det var det bästa som kunde ske nu. Jag hade ställt in mig på att har den bara inte växt så är jag glad. Det här var betydligt mycket bättre än så.