Emma flyttade från Borensberg till Linköping som 16-åring tillsammans med sin storasyster. Några år senare flyttade resten av hennes familj dit med. Men hon beskriver fortfarande Borensberg som hemma.
– Även om jag kan vara trött efter att ha pendlat hit direkt från arbetet i Norrköping så ångrar jag aldrig ett ledarpass med den här gruppen. Det ger mig mest en enorm energi, säger Emma Ericson, ledare i Borensbergs gymnastikförening.
Emma är uppvuxen i Borensberg men flyttade som 16-åring till Linköping med sin storasyster.
– Borensberg är ju definitionen av en mysig och familjär by där i princip alla känner alla. Jag gillar ju inte direkt stadslivet men det var praktiskt att bo här när jag studerade.
Hon valde att läsa handels på gymnasiet.
– Jag gillar det mesta som är praktiskt och har svårt att vara stilla. Ämnen som idrott, slöjd och musik har alltid varit favoriter. I teoretiska ämnen har jag svårt att få informationen att fastna. Jag är lite den udda fågeln i min familj där alla andra är akademiker, säger Emma och skrattar.
Redan som sexåring började hon med gymnastiken. Därefter följde en lång period som aktiv och tävlande, men så bestämde hon sig för att sluta 2017.
Främsta anledningen till det beslutet hängde ihop med att truppens tränare slutade. Men det fanns även en skadeproblematik i bakgrunden. Emma hade en del fått problem med sina handleder, vilket besvärade henne.
Jag hade redan året innan börjat som tränare i en annan grupp, men den grupp jag tränar nu har jag haft i två år. Det är tjejer och killar i blandade åldrar från 10 till 13 år.
Emma Ericson gillar det mesta som är praktiskt, det passar henne än mer teoretiska ämnen.
Emma slutade själv med gymnastik när hennes grupp lades ner 2017, främst för att deras tränare slutade.
Emma Ericson har tränat sin nuvarande grupp i två år men har varit ledare sen 2017.
Emma bor i Linköping, har två olika jobb i Norrköping och pendlar till Borensberg tre gånger i veckan för att träna sin ungdomsgrupp.
– Träningarna är ju två timmar per gång och så två timmars pendlingstid tur och retur, så varje träningstillfälle är jag hemifrån i fyra timmar.
Har du någonsin funderat på att sluta vara tränare på grund av pendlingsavståndet?
– Nej, aldrig faktiskt. Barnen ger så otroligt mycket glädje och det är den främsta orsaken till att jag själv började med gymnastik. Jag minns inte några speciella vinster och har inte några medaljer som jag klassar högre.
Vad är det du främst minns från din tid som aktiv gymnast?
– Just glädjen. Lagkänslan och alla de träningsläger och cuper man åkte på. Inte specifikt för resultaten, det jag minns mest är de roliga femkamperna, pratet i stugorna till långt in på småtimmarna och lagkänslan inför tävlingarna. Det är charmen med truppgymnastik för mig, det är en lagsport men samtidigt har man ett individuellt ansvar. Det är något jag verkligen kan sakna med det gänget jag var i förut, säger Emma och ler.
Emma Ericson säger att hon aldrig funderat på att sluta trots de pendlingstimmar hon lägger ner varje vecka på att vara tränare i Borensberg. Det ger så mycket mer energi än det tar, säger hon.
Det är glädjen och gemenskapen som Emma värdesätter allra mest när det kommer till gymnastiken.
När vi sitter i korridoren till Dansäterskolans gymnastiksal får Emma frågor från både andra ledare och från ungdomar vad de ska börja plocka fram inför kvällens träning. Idag blir det trampett.
Emma berättar att det finns olika hinder i deras träningslokal.
– Vi lägger totalt cirka 30 minuter av vår träningstid på att plocka fram redskap som finns i det lilla förrådet vi delar med resten av föreningen och där finns även Dansäterskolans utrustning. Vi åker faktiskt iväg en gång i månaden och tränar i Mantorp, som har en gymnastikhall fullt utrustad för gymnastik.
Skulle du säga att ni får sämre förutsättningar än andra föreningar som tränar så jämt?
– Absolut, de grupperna kan ju lägga all sin tid på att träna och finslipa sina övningar istället för att släpa fram redskap.
Kvällens träning består av trampettövningar.