Sigge Stenson, en av de stora ledarna i den lokala idrotten, säger:
– Jonnie hade allt. På den tiden var han outstanding. Han hade en fruktansvärd teknik.
I två avgörande perioder för Efraimsson var det Stenson som var den som öppnade dörren. Dels på 1970-talet när Jonnie kom fram som målfarlig tonåring i moderklubben IFK Motala. Sigge var A-lagstränare i IFK då.
– Jag kommer ihåg att han hade anbud från Åtvidaberg, men jag rådde honom att vänta för jag visste att det skulle komma större anbud. Sen fick han förfrågan från Hammarby.
Det var också Sigge Stenson som var med och värvade "hem" Efraimsson till Motala AIF 1986, efter att han varit ett par år i Norrköping.
– Jonnie blev en avgörande spelare när han kom hem, minns Stenson.
Om vi tar det från början växte Jonnie Efraimsson upp på Götgatan på Brinken. Det var naturligt att det blev knatteserien i fotboll tidigt hos IFK. Kamraternas IP låg bara ett stenkast bort.
Jonnie var även skidåkare och i distriktstopp till 15-16-årsåldern. Han spelade dessutom bandy där han gjorde en A-lagsmatch med IFK och var med och tog skol-SM-silver med sin generation av sena 50-talister.
Men det var fotboll han valde att satsa på. 1975 debuterade han som 17-åring i IFK:s division 4-lag och han vann seriens skytteliga ett par gånger. IFK hade ett bra lag då, med spelare som Larsa Andersson, Leif Sporrong, Christer Högberg och Roger Davidsson.
– Jag hade mest talang i fotboll. Därför valde jag det. Jag var runt och provtränade överallt och besökte Saab, Åtvidaberg, Derby och IFK Norrköping, minns Jonnie.
Det var 1979 som IFK:s division 3-lag spelade mot BK Kick på Bollspelaren i Norrköping. Där var Bengt "Julle" Gustavsson på uppdrag av Hammarby och det var efter hans tips som det blev Bajen.
1980 flyttade Efraimsson till Stockholm och blev stjärna på Söder. Fyra säsonger i allsvenskan blev det, med SM-silvret och SM-finalen mot IFK Göteborg 1982 som höjdpunkt.
Stora år, även om spelarna aldrig var proffs på den tiden. Det var då Jonnie utbildade sig till naprapat.
– Det var en pojkdröm att få spela för 10 000-11 000 personer i snitt och med spelare som Billy och Kenta Ohlsson, Putte Ramberg, Micke Andersson, Matte Werner och Thomas Dennerby, säger Motalakillen som efter de åren alltid haft Hammarby som laget i sitt hjärta.
Under Bajentiden gjorde Jonnie även sin enda A-landskamp, mot Norge 1981 under Lars "Laban" Arnessons ledning. Vinst med 4–2. Han var uttagen även mot Island, som en av fyra forwards ihop med Torbjörn Nilsson, Ralf Edström och Rutger Backe.
Jonnie fick inte spela den matchen, men minns mötet med Edström på samlingen:
– Kul att se en östgöte till här, sade Ralf när de hälsade.
Efter Stockholm flyttade Jonnie hem för att bilda familj och 1984-1985 pendlade han från Motala till spel i IFK Norrköping. Sedan blev det alltså Maif 1986 där han hade två tuffa år i början. Det var höga krav på en allsvensk spelare att leverera i ett lag i trean.
– Det var svårare än jag tänkt mig att komma hem, säger han.
Men 1988 fick Maif ihop det. En bra tränare från Örebro i Milovoj Stojanovic kunde tillsammans med viktige ledaren Frank Karlsson bilda en perfekt mix i laget. Där fanns en Motalastomme med spelare som Magnus Petré, Roger Andersson, Anders "Lillen" Eldh, Joakim Brink och Pether Karlsson, där fanns en speluppläggare i Stefan Eriksson, och ett radarpar framåt i Mikael Eriksson och Jonnie Efraimsson.
När Maif vann tvåan gjorde Efraimsson 16 mål och Eriksson 29.
Efraimsson gjorde tre mål när Maif vann seriefinalen mot Spårvägen hemma med 4–1.
Det var för att ha varit stjärnan i det här laget som Efraimsson sedermera fick Guldklockan.
Maif var även bra 1989 och snuddade då vid kvalplats till allsvenskan. Maif var populärt och hade högt publiksnitt de här åren.
– Det är kul att få ha haft en radarkamrat som jag hade i Micke Eriksson. Han var en riktig målskytt och var fenomenal på att läsa mina skarvar, berättar Jonnie.
Efraimsson spelade även 1990, men slutade efter det.
– Jag var inte bra längre, helt enkelt, säger han.
Jonnie tycker själv att han saknade en sak, en explosiv speed. Han ångrar inte att att han en gång tackade nej till att bli proffs i spanska division 2. Det var 1981 som Castellon hörde av sig.
– Jag tycker att jag nådde mitt max. Jag var inte tillräckligt bra för att bli proffs, säger han.
Efter karriären testade han ett par år tränarrollen i Skeninge, men det var som naprapat i Maif han gjorde sin stora ledargärning. Håkan Ericson tog med honom till Maif 1997 och det blev nästan 20 år som skadeansvarig. Efraimsson lämnade ifrån sig den viktiga rollen i fjol när han tyckte sig att ha gjort sitt.
Nu tycker Guldklockevinnaren att det är skönt att bara vara ledig och inte ha några uppbokade kvällar.
– Det är så skönt att inte ha något bokat, att vara tillgänglig för barnbarnen eller för att spela golf. Framtiden är ett öppet fält av möjligheter, säger Jonnie Efraimsson.