Vi har en sak gemensamt Maja Nilsson och jag. Vi har båda varit på jakt efter träffen i höjdhopp. Men medan jag bara fått berättat för mig hur den ska kännas så vet Maif-talangen precis hur den känns.
Hur farten framåt i ansatslöpningen på en tusendels sekund byter riktning när du sätter i upphoppsfoten. Hur kraften sedan exploderar upp genom kroppen och skickar dig uppåt.
– Man känner direkt om man får träffen. Jag har fått den några gånger på höga höjder. På mångkamps-SM så kände jag det i varje hopp. Man känner när man sätter i foten om det ska bli bra. Sen är det ju inte säkert att man klarar ändå. Får man träffen så kanske man missar att dra upp benen i när man passerat ribban, säger Maja som efter att ha gått och väntat på att den där träffen ska lyfta henne högre i nästan ett år fått den gång på gång under vintern som varit.
– 1.69 stannade jag på ett år. Men man får inte ge upp, det är bara att fortsätta träna och hoppas på att det ska lossna.
Och när det väl lossnade så gjorde det med besked under Örebro indoor games. Först gled hon över 1,70 och när barriären väl var bruten så flög hon över både 1,72 och 1,75 av bara farten. Nytt pers med sex centimeter.
– Först var jag glad för att jag slog pers. Sen blev jag ännu gladare när jag klarade 1,72 och efter att jag klarat 1,75 var jag så glad att jag inte kunde ladda om för att hoppa mer, säger Maja och berättar att den där laddningen hon har på tävling betyder en hel del centimeter. För det händer något inom henne när det är tävling. Då är det något i hennes kropp som väcks till liv och som gör att hon lyfter.
– Jag är väldigt tävlingsinriktat så när jag är på tävling så blir jag väldigt fokuserad och ju mer de höjer ribban desto mer taggad blir jag. Stefan, min tränare, säger att jag hoppar en decimeter högre på tävling än vad jag gör på träning. Så hoppar jag 1.65 på träning innan en tävling så ser det bra ut, säger Maja leende och jag konstaterar att hon just formulerat en definition på vinnarskalle.
Samtidigt menar hon att framgångarna gett henne ett väldigt starkt psyke. Hon vet att hon kan hoppa högt och hon börjar inte tveka på sin egen förmåga. Egenskaper som kom väl till pass när hon kom till USM som favorit till guldet.
Ett favoritskap som mer sporrade än skrämde och när tävlingarna var slut åkte Maja hem med två guldmedaljer i bagaget. Om det i höjdhopp var väntat så var kanske mer oväntat att hon skulle slå till med 5,63 i längdhopp och knipa guldet även där. Och hennes svar när jag frågar hur stor del av träningstimmarna hon lägger på längdhoppet får mig att skaka lite lätt på huvudet.
– Jag tränar nästan inte längdhopp. Jag brukar köra någon gång innan tävling för att se om ansatsen fortfarande sitter. Men längdhopp handlar ju också rätt mycket om spänst så det är ju ganska lika, säger Maja med ett leende som gör att frågan om vilken gren som är nummer ett inte är nödvändig. Precis som det var när den då 10-åriga tjejen började med friidrott så är det höjdhopp som är favoriten och det är där hon vill komma så långt, förlåt, högt som möjligt.
Men hon har inte bråttom trots att hennes utvecklingskurva i vinter liknar något som skulle få en börsmäklare att få hybris. Maja däremot är mer sansad.
– 1,77 är nästa mål. Sen skulle jag vilja hoppa 1.80 någon gång, det är stort att hoppa så högt. Då skulle jag ju hoppa över mig själv. Men man måste ta ett steg i taget. Det är ju som att springa i Fålehagen, då måste man ju också ta ett steg i taget för att komma fram, säger den 179 centimeter långa Maif-tjejen som till hösten börjar på gymnasiet. Men några planer på att packa ner spikskorna i väskan och söka till något friidrottsgymnasium har hon inte. Hon föredrar tryggheten på hemmaplan.
– Det skulle ha varit Växjö i så fall. Men jag stannar i Motala. Jag känner att att jag kan utvecklas här och jag trivs ju här, säger hon och nämner klubbkamraten Johanna Gustafsson som ett exempel på att man inte behöver lämna Motala för att gå framåt.
Och att ha förebilder på hemmaplan menar hon är en av anledningarna till att både hon och de andra tjejerna i Maif blivit så bra som de är.
– Man blir ju taggad av dem. Man vill ju bli lika bra. Johanna hoppade ju 1.76 för ett par år sedan och då tyckte jag att hon hoppade så högt. Det är ju mycket för kompisarna som det är kul att åka och träna. Vi är ju ett ganska stort gäng och vi taggar ju varandra till att bli bättre.